Qu Yuan c 340 - 278 f kr

Qu Yuan (wiki) (Kü Yüan) som landsförvisades och gav upphov till Drakbåtsfestivalen.

Efter tillkomsten av Shi-Jing dröjde det ett par hundra år av krigiskt och politisk virrvarr innan en ny litterär epok bröt in. Från den mörka mellantiden finns intet bevarat, vilket ju inte betyder att litteratur saknats. Qu Yuan är kinas förste namngivna diktare verkar i alla fall ha en tradition att falla tillbaka på, för han är så långt kommen att han av kännare kallat honom fullbordare, snarast än nybörjare. 
  Han var släkting till kungen i feodalfurstendömet Chu och rådgivare åt honom. Intriger drabbade Qu Yuan och han föll i onåd och som landsförvisad skrev han sin berömda dikt Li Sao ”Den landsförviste”. Även efterföljande härskare föll han i onåd inför och störtade sig slutligen, förtvivlad i floden Mi-lo och omkom. Till minne av honom firas varje år den stora drakbåtsfestivalen  då man till skaldens minne offrar från festligt smyckade båtar.

ur Li Sao / tolkning Folke Hellgren.

Är det väl bergets ande som jag ser framför mig?
Hans klädnad blåregn, murgröna hans gördel,
hans läppar le, list lyser ur hans ögon.
Den gula pantern leder han, lodjuren följa honom.
Han sitter bakåtlutad i sin vagn, och kassia är hans fana,
av orkidéer dräkten och av azaleor kransen;
nej, dessa blommors söta doft skall aldrig vika ur mitt minne.

Men jag, jag lever i den mörka bambudungen,
och aldrig ser jag himlens ljus.
Obanad är den stig hit leder, farofylld att klättra,
allena står jag här på bergets topp,
moln slicka mina fötter, moln dria runt omkring.

Då fläktar ljumt en östanvind, då faller ljuvligt regn,
och glädjen kommer mig att glömma hemmet
 - men natten täcker mina år, vem finns som minns mig än?
Vem minns den fordom ärade, som fallit?

På bergens sluttning går jag, plockar riddarsporrar
band klyftor och vid utsprång.
Tyrannen hatar jag som gjort mig till en utstött,
och som ej ägnar mig en tanke mer.

Ur bergets källa dricker jag, där breda granar susa.
Nej, om han också minns mig är det väl med vrede.

Nu dundrar åskan genom regnets rassel,
nu ekar genom natten gällt apornas klagotjut,
nu brusar stormen genom höga träd som stöna.
Och ensam, sämnlös tänker jag alltjämt
på honom som mig glömt. Min sorg skall alltid vaka.



vau© Staffan Jansson 2017