Drama som litteratur och musik

616x510


Kao-Tse-Tcheng (Gao, Ming)
Lutans sång / Bearbetad år 1404 av Mao-Taou ; Arrangerad för amerikansk scen av Will Irwin och Sidney Howard ; till svenska av Erik Blomberg. - Stockholm : Norstedt,  1948. - 172 s.
   Orig:s titel Pi-Pa-Ki.

China.org.wiki Chinese Opera. Mer om…
Traditional Chinese Opera wiki
The Lute - World Digital library
Gao Ming wiki

Det kinesiska dramat har ett sent upphov, senare än lyriken, och har utvecklats efter helt andra linjer än det västerländska. Man bryr sig t ex knappast om påhitt som tidens och rummets enhet. Inte heller bryr man sig särskilt om att särskilja komedi och sorgespel. Teaterrekvisitan är knapphändig o s v. Dramat växte upp vid hoven ur den rituella dansen och musiken.
  Kinas mandariner hade en snäv uppfattning om vad som räknades till högre litteratur. Lyrik och essäer hörde dit, men varken romanen eller dramat. Sådan litteratur var för lik talspråket och kalldes föraktfullt siao shuo = småprat.
  Under Yuandynastin, en tid då mongolerna invaderade, som litteraturen kom i närmare kontakt med verkligheten? Det var i alla fall nu som dramat fick ett mer realistiskt innehåll och modernare form. Framförallt var det dramat ”Berättelsen om Lutan” som skulle bli populärare än alla andra skådespel och banade väg för dramatiken som konstform.
  Enligt vissaa kinesiska kronologer daterar sig det kinesiska dramats ursprung så långt tillbaka som 200 år f kr, men det första historiskt konstaterade skådespelet i verklig meing förekom inte förrän i slutet av tvåhundratalet efter Kristus. Kejsar Ming-Huang av Tangdynastin som dog år 762 påstås ha älskat teater och musik så intensivt att han grundade det första dramatiska institutet i Päronträdgården i sin kejserliga park. Men trots det kejserliga intresset såg man alltså ned på dramat som ”en låg konst”. Litteratur skulle vara ett uttryck för känsla, inte vara ”sanningens språkrör”. Men alltså, när mongolerna kom för att härska över Kina i böjran av 1200-talet blev denna låga litteratur de intellektuellas skötebarn.

 Liksom i den västerländska opern är intrigen i Yuandramat ofta mycket enkel. Dialogen är av underordnad betydelse.

  Den nutida kinesiska operan härstammar direkt från Yuandramat, fast den har genomgått en hel del förändringar under årens lopp, men sången är alltjämt huvudsaken. 
 De musiskinstrument som används inom operan är slaginstrument, blåsinstrument och stränginstrument, och de flesta har införts från Centralasien. Det förnämsta instrumentet är hu-ch’in, en tvåsträngad violin. Andra instrument är sze-hun, en fyrsträngad fiol, chia-pan, kastanjetterna, pipan, en ballongluta, flöjer, gongong och måssingscymbaler och trummor. Harmoni existerar inte i den kinesiska musiken. 

Musikdramats framföranderegler.
  Man måstee känna till reglerna för musikdramat, annars förstår man ingenting alls. Om en skådespelare t ex håller upp en solfjäder framför ansiktet, föreställer det, att han går barhuvad i solen. Går han omrking på scenen med båda händerna usträckta och trevar till höger och vänster föreställer det att han går i mörker.
 Att man stoppar en papperstuss i näsan antyder att den blöder. Om man håller en piska i vänster hand föreställdet det att man sitter av en häst. Hålls piskan i höger hand visar det att man sitter upp på hästen. Att långsamt stryka med händerna över ögonen betyder att man gråter. Står en skådespelare tätt tryckt upp mot en pelare innebär det att han har gömt sig. Bär man en röd paraply och skakar ut massor av vita papperslappar ur vecken, skall det uppfattas som snöstorm. 
  Så målas skådespelarnas ansikten på olika sätt för att visa ålder, karaktär och mentalitet. Rött betecknar i allmänhet redbarhet, andlighet eller någon annan upphöjd egenskap. Purpur det samma men i mindre grad. Grönt antyder en ostadig, opålitlig karaktär. Orange och blekgrått beyder hög ålder. 

  Alla skådespelare i Kina delas in i fem olika huvudgruper, nämligen sheng, ledande rollinnehavare på manssidan. Den kvinnliga huvdrollinnehavarinnan, tan ; Ching, skurken ;  Chou, komedianter och gycklare, och mo, resten såsom tjänare och flaggbärare. Ända tills för 100 år sedan spelades den kvinnliga rollen, tan, liksom hos Shakespeare av män eller pojkar.
  Liksom på Shakespeares tid tolererades alla möjliga friheter bland åskådarna. I Globen gick försäljare och försåg åskådarna med korv och öl, äpplen och nötter. Teaterbesökarna åt och drack, rökte och slogs med varandra, och många gånger när de var på dåligt humör, kastade de matbitar och till ohc med stenar på skådespelarna.
  Det var ungefär detsamma i Kina. Under hela föreställningen på kvällen - från klockan sju till omkring midnatt - banar sig försäljare av te och andra dryckesvaror, jordnötter, ssötdsaker, melonkärnor, cigarretter, tobak etc. väg bland åhörarna och väntdar sig alltid att dessa skall köpa något. Det förekommer mycket oväsen på teatern vid sidan av musiken och sången på scenen!
 
Med tiden har den kinesiska tdeatern förändrats efter västerländska riktlinjer. Man har börjat använda kulisser, gett skådespelerskor tillträde till scenen, och gör pjäser i halvt kinesisk halvt västerländsk stil. Man har ocksås översatt västerländsk dramatik till kineiska och framfört den på kinesiska scener. Exempel på översatta dramatiker är Shakespeare, Goethe, Dumas, Tjechov, Ibsen, Wilde, Bernard Shaw, O’Neill m fl. Man skriver också ny dramatik som till sin teknik är mer lik den västerländska men behanldar kinesiska problem.

Popular Chinese Literature and Performing Arts in the People's Republic of China, 19491979 /edidted by Bonnie S. McDougall. - Berkeley : University of California press, 1984. - 341 s. : Index.



 

vau© Staffan Jansson 2017