Västrom

Det västromerska riket

Det västromerska riket drabbades på kort tid av en rad invasioner. Visigoterna, som tidigare tågat genom Balkanhalvön ända ner till Peloponessos, drog sig därifrån åt nordväst över Alperna och in i Italien, där de först blev besegrade av den västromerske fältherren Stilicho (åren 401-403) men fick tillåtelse att bosätta sig i gränsområdena; några år senare röjdes Stilicho ur vägen och västgoternas kung Alarik erövrade och plundrade Rom år 410. Vid samma tid tågade vandalerna från Germanien ner genom Gallien och Spanien och grundade till slut år 442 ett självständigt rike i Nordafrika. (I o m det upphörde en viktig spannmålsexport till Rom).
  Andra germanfolk, franker, alemanner, burgunder, bosatte sig i Gallien och erkände Roms herravälde, delvis tvingade av den romerske fältherren Aetius. Vid 400-talets mitt invaderades Gallien österifrån av hunnerna, som under ledning av sin kung Attila grundat ett väldigt rike  från Svarta havet till Rhen. Aetius lyckades i förbund med de germaner som bodde i Gallien, besegra Attila på de Katalauniska fälten i i nordästra Frankrike, år 451. Följande år begav Attila sig på härjningståg till Norditalien; enligt legenden skall påven Leo den store vid ett besök hos Attila ha förmått denna att inte fortsätta mot Rom.

Västroms fall 476
  Konstantin den store och hans efterträdare i det odelade romerska riket hade huvudsakligen litat till germanska legosoldater för rikets försvar. Den traditionen bevarades i det västromerska riket och samtidigt som kejsarna makt försvagades, ökade de germanska härförarnas. Till slut avsattes den västromerske kejsaren Romulus Augustulus av en germansk officer, Odovakar,(eng Odoacer) som lät utropa sig till konung av Italien men erkände den östromerske kejsaren som sin överherre. 

vau© Staffan Jansson 2017