Berättelser om Helena

HELENA VAR DROTTNING AV SPARTA
Iliadens Helena var ju faktiskt drottning av Sparta. Hennes man Menelaus var då egentligen ”bara” prinsgemål. Arvet av kung gick alltså på kvinnolinjen här i Sparta, ja kvinnans roll i Sparta tycks vara helt annorlunda än i t ex Athen. Allt detta tyder på reminicenser av en matrilinjär tidigare bronsålderskultur, där kvinnors ägande av jorden och jordbruket, och där kvinnans släkt dominerade bosättningarna hade givit dem makt. När de invandrande mer patriarkala herdarna indoeuropeerna vandrade in i Grekland förändrades detta med tiden.

Matrilinjära samhällen är inte detsamma som matriarkat. (Rena matriarkat har naturligtvis aldrig existerat. Det är beklämmande att höra och läsa historiker och arkeologers killgissningar i ämnet, när analoga samhällen finns att studera. T ex Irokes och Algonkinindierna i Nodamerika). Matrilinjära samhällen, där släktskapet räknas på moderssidan, som man kan iaktta dem bland historiska folk är mer detsamma som att kvinnans släkt har större inflytande på familjelivet och så också på samhällslivet än än i mer renodlat patriarkala samhällen. Detta har vanligtvis med ekonomiska faktorer att göra. T ex att kvinnan äger bostaden och åkrarna. Med matrilinjär släkträkning kombineras vanligen matrilokallitet, d v s vid giftermål flyttar mannen till kvinnan, därmed till kvinnans storfamilj, där t ex hennes bröder snarast härskade, utom förstås där matronorna skötte hemmet och hemmets väl och ve, inklusive det viktiga jordbruket. Hos irokesindianerna var inflytelserika kvinnor tillika de som tillsatte och avsatte diverse hövdingar.
I ett långhus där kvinnans släkt huserade blev maken snarast en trevlig besökare och en fortplantare. Hans inflytande utövade han i det egna långhuset, bland sina släktingar på morssidan, där det till och från syntes de ingifta männen. Att indianska män låg och latade sig när kvinnorna slet med jordbruket är en vanligt vulgäruppfattning. I själva verket såg kvinnorna noga till att de inte lade sig i. Framförallt var jordbruket förknippat med kvinnans frukbarhet och därmed var hus hem och åkerbruk exklusivt kvinnan och hennes släkt. Och hennes position i äktenskapet blev förstås stark. Var hennes man dum, slängde hennes bröder bara ut honom. Om kvinnan nu behövde hjälp förstås. Som politiker och språkrör var emellertid männen de som syntes och hördes och naturligtvis som krigare och jägare. Det var deras domäner även om som ovan sagts kvinnor hade makt att avsätta ledare. Förmodligen är det i ett sådant perspektiv vi skall se orsaken till kvinnorna i Spartas makt och frihet.

DET SOM BERÄTTAS OM HELENA I HOMEROS ILIAD ÄR INTE MYCKET….

Vi får söka oss till andra källor än själva Iliaden för att förstå bakgrundshistorierna som ligger till grund för förståelsen av den kronologiskt korta berättelsen kallad Iliaden. Av krigets tio år handlar den ju bara om den sista korta tiden. För åhörare av recitationer och bardsång av Homeros texter var emellertid sammanhangen och bakgrundshistorien självklar. Ty Helena nämns bara 17 gånger i Iliaden, men hälften av gångerna påpekas att hon liknade en skatt eller dyrbar ägodel. (Hughes s 108)


HUR MAN BLEV GREKISK KUNG (inte bara i Sparta).
Vi kan börja med att spinna vidare på vad som sagts ovan. En av de viktiga figurerna i det Trojanska kriget och Iliaden är ju Menelaos. Hans betraktas som kung av Sparta. Men i likhet med andra ”kungar” så blev han det genom en drottnings val av partner. Vi kan gå till dramatikern Euripides för att se exempel på detta. I dramat ”Ifigenia i Aulis” säger Agamemnon följande: (rad 49 ff)
  
   ”Tre flickor födde Leda, Thestios dotter:
Foibe och Klytaimestra, hon som blev min hustru;
och så Helena. Allt vad Hellas hade av rika ynglingar var ute efter henne.
De hotade varann tll livet, var och en
beredd att mörda resten för att vinna flickan.
Tyndareos, hennes far, var halvt ifrån sina sinnen:
tilll vem skulle han ge sin dotter för att säkrast
dra fördel av det här? Då fick han en idé.
Han kalla samman friarna och lät dem svära
en helig ed och sen bekärfta den med offer
som hälldes över elden: de förband sig alla
att samfällt ställa upp för den som fick Helena."

Nå, nu låter det ju som om Helenas far lockade in dottern i ett tvångsäktenskap.
Men så illa var det inte. Euripides fortsätter: (med för fortsättningen riktigt viktiga rader)

"Skulle nån niding röva abort henne från hemmet
och kränka makens ensamrätt till hennes säng,
då skulle alllihop dra ut i krig och skövla
med vapen skurkens stad, hellensk eller barbarisk:"

och så kommer det:

"Så snärjde guben slugt varenda friare,
och när de alla hade bundits vid sin ed
lät han sin dotter välja den ibland dem
som Afrodites vindar förde henne mot.

Hon valde - om han aldrig hade vunnit henne! - hon valde Menelaos."

Det var allså p g a Helenas eget val som Menelaos och kanske även Agamemnon blir bland de huvudagerande i händelserna kring Trojas förstörelse. Märk att Helena valde den yngre av sönerna i Atreushuset (släkten).

Euripides kan ju inte låta bli att låta Agamemnon fortsätta berätta om vad som hände när Paris dök upp:

"Sen kom frygiern,
den där som sägs ha dömt emellan tre gudinnor:
till Sparta kom han, prunkande och purpurskrudad,
helt skimrande av guld, lyx, rik barbarisk prakt.
Hon tände hans begär, han hennes, och så tog han
Helena ed sig hem till oxhusen på på Ida
när hennes man var bortrest. Rasande av åtrå
for Menelaos som en galning runt i Hellas
och påminde om eden alla hade svurit 
inför Tyndareos, att bistå den som kränkts.”

"Som bror till Menelaos blev jag vald 
till högste ledare för hären. Å, om ändå 
nån annan hade fått den posten, inte jag.”
(Översättning Göran O Eriksson och Jan Stolpe)

Detta att kvinnan fritt väljer make går igen i många historier och inte alls bara från Sparta. Mest berömd är ju hur Odysseus hustru, som man tror är änka, förväntas välja en make bland alla friare som försöker göra sig märkvärdiga.

Här våldförs inte på kvinnor / blivande hustrur. Här ägs ingen makt av män, utan man gifter sig till den.

I övrigt kan ju anföras att eftersom Helena var drottning av Sparta, så var ju ovanligt nog otrohet snudd på tillåtet.
Paul Cartledge funderar kring kvinnans särställning i Sparta. Han tangerar vad vi sagt om egendom ovan: ”För det första”, säger han, ”hade de (kvinnorna) rätt att själva äga och förvalta egendom…. Arvtagerskor - det vill säga döttrar utan bröder som var legitima barn till deras egen far - kallades i Sparta patrouchoi, som betykder ”innehavare av fädernesarvt”….. Sådana arvtagerskor var starkt eftertraktade av ogift spartanska amän, för de kunde gifta sig med vilken man som helst, inte bara med den näraste manlige släktingen på faderns sida.”
(Sid 184 i: Cartledge, Paul: Sparta.  - 2012). Han fortsätter (s 185). ”…alla hustrur till spartiater slapp slitet med hushållssysslorna, eftersom dessa sköttes av heloter.” (slavar) ”Spartiaternas fruar behövde inte laga mat, sy kläder eller sköta andra hushållgöromål, eftersom helotiska kvinnor tog hand om allt sådant. Det är möjigt att de inte ens ammade sina barn… spartanska kvinnor ägde jord och annan egendom, att de tycktes ha frihet att ha sexuellt umgänge med andra. män än sina makar.

Bettany Hughes bekräftar:  (sid 106 i: Hughes, Bettany: Sköna Helena. - 2006.)
”Vi hör gång på gång i litteraturen och myterna att kvinnor är kungamakare, att rätten till kungamaktaen inte går från far till son utan från mor till dotter. Männen måste vinna kronan genom att vinna en hustru. Helenas halvsyster Klytaimestra gör sin älskare Aigisthos till kung medan hennes make Agamemnon är i Troja och krigar. Pelops…blir kung av Elis genom gifte med Hipoodameia. Oidipus kröns till kung av Thebe när han äktar drottning Jokaste. Också den trogna Penelope, som Odysseus lämnar hemma, tycks ha rätt att välja ve som skall bli hennes nästa kung. Och Menelaos blir kung av Sparta när han tar Helena till hustru.”
Bettany Hughes påpekar att Helenas halvbröder aldrig är tänkta att bli kungar (Kastor och Polydeukes. Vi hör av Pausanius säger hon som tänker på uppgifter i Odysséen 4:10-12 att ingen av Menelaos söner, inte ensa hans ”älsklingsson” blir kung av Sparta. I stället är deet barnen till Helenas dotter Hermione som ärvr tronen. Och det är först när Orestes äktdar Hermione som han i sin tur blir den nye härskaren över Sparta och dess områden. (sid 107).

Med andra ord så bestod det tidiga Grekland av stadsstater (egentligen släkter, närmast storfamiljer) som leddes av en ingift man och där ”kunga-” (läs:) släktledarmakten ärvdes av den kvinnliga släkten. Bettany Hughes myser: ”Eftersom männen inte hade någn successionsrätt kunde man undvika käbbel mellan söner om arvet”. Vi ser det framför oss: Menelaos från Atreussläkten i Sparta har en bror Agamemnon i Mykene. Adrastos från Sikyons hus håller kontakt med sin svärson Diomedes i Argos o s v.

HELENA OCH THESEUS

Two AtheniansTheseus and Pirithous, thought that since they were sons of gods, they should have divine wives; they thus pledged to help each other abduct two daughters of Zeus. Theseus chose Helen, and Pirithous vowed to marry Persephone, the wife of Hades. Theseus took Helen and left her with his mother Aethra or his associate Aphidnus at Aphidnae or Athens. Theseus and Pirithous then traveled to the underworld, the domain of Hades, to kidnap Persephone. Hades pretended to offer them hospitality and set a feast, but, as soon as the pair sat down, snakes coiled around their feet and held them there. Helen's abduction caused an invasion of Athens by Castor and Pollux, who captured Aethra in revenge, and returned their sister to Sparta.[27] In Goethe's "Faust," Centaur Chiron is said to have aided the Dioscuri brothers in returning Helen home.

In most accounts of this event, Helen was quite young; Hellanicus of Lesbos said she was seven years old and Diodorus makes her ten years old.[28] On the other hand, Stesichorus said that Iphigenia was the daughter of Theseus and Helen, which obviously implies that Helen was of childbearing age.[29] In most sources, Iphigenia is the daughter of Agamemnon and Clytemnestra, but Duris of Samos and other writers followed Stesichorus' account.[30]

Ovid's Heroides give us an idea of how ancient and, in particular, Roman authors imagined Helen in her youth: she is presented as a young princess wrestling naked in the palaestra, alluding to a part of girls' physical education in classical (not Mycenaean) Sparta. Sextus Propertius imagines Helen as a girl who practices arms and hunts with her brothers:[31]

Iphigenia, the daughter of *Agamemnon and *Clytemnestra (or, according to the less common version, of *Theseus and *Helen (cf. e.g. Duris, FGrH 76 F 92; Stesichorus fr. 191 Davies, PMGF; Nicander in Ant. Lib. 27)). *Artemis demanded her sacrifice as the price for sending a fair wind to the Greeks waiting at *Aulis to sail for Troy. In some versions (cf. Cypria, argumentum Bernabé, PEG p. 41; Kinkel, EGF p. 19) Artemis was angry because Agamemnon had killed a deer—and boasted that he was a better hunter than Artemis. In another version he had killed a sacred goat kept in Artemis' grove and made the same boast (Cypria fr. 23 Bernabé, PEG; cf. Soph. El.566–9). In a less common version it is the non-fulfilment of a vow that caused Artemis' wrath; in *Apollodorus(6) (Epit. 3. 21) it was caused both by Agamemnon's boasting and by the fact that *Atreus had not sacrificed the golden lamb to her, though he had vowed to sacrifice to her the most beautiful animal in his flocks (Epit.Less


Källor:
Euripides: Helena
Euripides: Ifigenia i Aulis
Herodotos

 


© Staffan Jansson 2017