Trojanska kriget


GUDARNA ÄR INTE SPELETS HERRAR!

Det är inte lätt att. vara människa. Det trojanska kriget är en berättelse om hur svårt det är att göra rätt inför ödet, men framförallt inför ett gäng nyckfulla gudar.
Det är gudarna som startar kriget mellan akajer och trojaner. Det är gudarna som skapar alla svårigheter akajerna har för att ens komma till Troja. Och inte vill de dit, men de har ju lovat Tyndareus. Lika svårt är det att komma hem. För visst, de har gjort som Athena sade, förstört Troja, men på fel sätt. Att ta sig hem igen är precis lika omöjligt som ditfärd och kamp.
  Men säger Sylvain Tesson ”inte heller gudarna undslipper ödets befallningar. De är underkastade ödet stränghet.
  Man gör ett misstag om man blandar ihop ödesbestämmelsen och det gudomliga i det mytologiska tänkandet. Gudarna är inte spelets herrar!
  Ödet är inte någon gud. Ödet symboliserar den kosmiska och immanenta plan som ligger till grund för det som framträder i världen och gömmer sig i bakgrunderna….
 När människornaa bryter ordningen kränker de livet och måste betala för sin måttlöshet. Det kostade Odysseus tjugo ås lidanden att ha släppt loss sitt raseri vid Troja. Det kostade Achilleus ett slut som spöke i helvetet.
 Men gudarna? Är de också underkastde ödets påbud? Är de hlet igenom herrar över sina mål och avsikter? … Även de grekiska gudarna får se sina planer korsade av handlingens skutt och språng."

TROJANSKA KRIGET hade en central betydelse för grekernas uppfattning om deras historiska förflutna och Homeros epos Iliaden är det litterära verk som framför andra definierade deras begrepp om hjältar och det gudomliga. Iliaden handlar emellertid bara om det sista av de tio år som kriget utspelades under och Odyssén handlar bara om en av återvändarna från kriget. Båda eposen måste luta sig mot äldre muntliga traditioner och poeter som verkade efter Homeros valde gärna motiv från kriget för sin poesi, men skrev gärna om saker som hände under andra år än det Homeros skildrar och om andra återvädare än just Odysseus. Tillsammans bildar de en episk cykel, även om bara spridda delar av de icke-Homeriska verken finns kvar.
  Frånsett de litterära uttryck som belyser kriget så måste många av de historier som ingår i denna episka cykel ha varit ett allmänt känt kulturellt arvegods under den arkaiska och klassiska tiden. Historier om andra hjältar och berättelser med detaljer som kommer i konflikt med andra kunde existera sida vid sida.  Men det var ju inte bara i litterära fragment och muntlig tradition som berättelserna manifesterats, även i bildkonsten ser vi ju hur kriget och händelserna däromkring gestaltas. Det är vore knappast korrekt att anta att de konstnärer som berättar historien på vasmålningar eller i skulpturer och bronsarbeten skulle luta sig mot ett skrivet material. Snarare berättade de en historia som var välkänd för de flesta, det var den hen kände till och som hen gav uttryck åt i bild.

ÖDET ELLER GUDOMLIG VILJA
Som prolog till händelserna som leder fram till Trojanska kriget måste en kort genealogi och kort historieskrivning ges. Det är inte många släktled fram till Iliadens hjältar nämligen. Zeus och Poseidon var båda förtjusta i havsnymfen Thetis (om henne nedan). Antingen så sker allt som händer människorna (och kanske gudarna) genom ödets försorg, eller så är det gudarnas nycker som avgör skeenden. När Prometheus får höra att Zeus står efter Thetis så varnar han honom. En son med Thetis kommer att utsätta Zeus för det han fruktar mest, och det han själv utsatte sin far   för. Kampen mellan generationerna skulle då för alltid komma in i gudarnas värld och för all framtid. Både Zeus och Poseidon avstår då att äkta Thetis och lastar så över på människorna den ödesbestämdhet som gör att man måste lämna plats åt de unga när tiden är inne.


PELEUS OCH THETIS
En resumé av det Trojanska kriget måste börja med Peleus och Thetis giftermål. 
Peleus (far till Akilles) och hans bror Telamon (som blev far till Aias, näst efter Akilles den störste kämpen vid Troja) landsförvisades av sin far Aiakos, därför att bröderna slagit ihjäl sin halvbror Fokos. Mest känd är han därför att han gifte sig med havsnymfen (nereiden) Thetis. Hon kunde förvandla sig till olika djur eller till eld. Peleus kämpade med henne och vann striden och hennes hand

peleus-and-thetis-attic-red-figure-kylix-by-douris-painter-ca-490bce-1200-cropped

Rödfigurig attisk kylix, målad ca. 490 f kr. Peleus kämpar
 med havsnymfen Thetis . Cabinet des MÈdailles.


Till deras bröllop kom alla gudarna utom Eris, tvedräktens gudinna. Hon var inte bjuden för säkerhets skull, s a s. Peleus levde i Fthia, där folket stundom kallades myrmidoner, ett uttryck som förknippas med Akilles i Iliaden.

Peter_Paul_Rubens_181

Thetis doppar Akilles i floden Styx för att han
skall bli osårbar. Målning av Rubens

Som sagt, deras son var Akilles.
Akilleshälen. Eftersom Akilles förutspåddes dö ung tog Thetis honom till floden Styx där hon sänkte ned honom i vattnet som skulle skapa ett skydd för livet. Hans häl, som hon höll honom i, var det enda som därför inte var osårbart hos Akilles. Det finns varianter på hur hans osårbarhet åstadkoms.

ORSAKER TILL TROJANSKA KRIGET
En del säger att Zeus ville begränsa antalet människor, andra att han utlöser kriget för Heras höga nöjes skull: hon vill krossa trojanerna för att ta revansch för den förödmjukelse som Paris utsatte henne för när denne herde förklarade att den vackraste gudinnan var Afrodite. Sedan kryssar Zeus av och an under hela kriget.

© Staffan Jansson 2017