Germanfolken 


"Någon gång i det förhistoriska mörkret ägde germanerna ett gemensamt ursprung, möjligen i södra Skandinavien och på Östersjökusten mellan Elbe och Oder", säger Sture Linnér, i "Europas födelse" s. 67. Det menar han frankt utan att darra  det minsta på manschetten. 

Av skäl som vi inte känner, men kan anta p g a de våldsamma klimatförsämringar som Nordeuropa fick känna av efter bronsålderns sköna värme och gynnsamma förhållanden för jordbruk drog vissa grupper ned mot nya marker i sydväst och drev samtidigt framför sig de kelter som tidigare bebott västra och södra Tyskland. Omkring 200 f k r nådde de fram till Rhen; ett sekel senare erövrade de det keltiska Bayern.

  Ungefär samtidigt började kimbrer och teutoner, två jylländska stammar, härja i Donautrakterna och senare i Gallien och norra Italien.
(Kimbriska kriget)

  Västgermanska Sveber under Ariovistus inkräktade även de i det keltiska Gallien men besegrades av Caesar år 58 f kr och drog sig åter inåt Germaniens skogar.

  År 9 e kr krossades en romersk armé i Teutoburgerskogen av cheruskern Arminius. Romarna avbröt nu sina planer på att tränga längre norrut på germanskt område. Redan vid den här tiden var härförare som t ex Arminius skolade i romersk härutbildning.

  Nu följer ett och ett halvt sekels fred mellan romare och germaner. I norr och öster bildade Rhen och Donau gräns sammanlänkad av en rad romerska fästen. Gränsen kom att benämnas limes.

  På 160-talet e kr under Marcus Aurelius regering bröts den långa freden med germanerna. Det viktigaste av de östgermanska folken goterna hade brutit upp från sina boplater vid Östersjön och rört sig ned mot nuvarande Ukraina och Svarta Havets kuster.

  Huvudgrenen visigoterna fortsatte till nutidens Rumänien medan de så kallade ostrogoterna blev kvar i det bördiga sydryssland. Troligen under tryck från goterna stormade andra germanstammar, bland dem markomannerna långt in på romerskt område. Markomannerkrigen.

Ända sedan Caesars tid hade en germanisering av romarriket försiggått. Kejsaren upplät stora markområden åt germanskaror under förutsättning att de gjorde miltärtjänst i den romerska armen.

Från och med 200-talet gick germanfolk till häftiga anfall mot romarriket i väster - det är nu exempelvis frankerna, burgunderna och sachsarna nämns för första gången. 

Visigoterna allierade sig med Sarmaterna, ett ursprungligen iranskt folk som utvandrat från Centralasien och slagit sig ned på Balkan södra Ryssland. Sarmaterna lärde goterna ridteknik, stigbyglar och sporrar.

På 360-talet genomgick Romarriket riksdelningar samtidigt som goterna blev ett bekymmer på Balkan. Östrom avvärjde faran genom att ofta och frikostigt skänka dem både land och pengar. I gengäld drabbades den västra rikshalvan desto hårdare.

375 drev hunnerna visigoterna in på romerskt territorium.

I slaget vid Adrianopel två år senare krossades en romersk armé och kejsaren dödades.

Under Alarik I:s ledning härjade goterna först i Grekland och sedan i nuvarande Jugoslavien innan de 401 föll in i Italien.

Alarik var Arianskt kristen och kristendomen växte sig allt starkare i riket. 

Det är nu eran som i Sverige kallats folkvandringstid börjar. Vi kan räkna från 375 då hunnerna drev visigoterna in på romerskt område söder om Donau och folkvandringstiden kan sägas sluta med longobardernas erövring av Italien 568.

Då Alarik och hans goter härjat kors och tvärs i Italien under ett årtionde intog de slutligen Rom och plundrade staden under tre dagar 410.

Efter Alariks död 410 tågade hans trupper åter norrut över Alperna och invaderade södra Gallien och Spanien. 

  Italien och kejsarhovet som nu låg i Ravenna påverkades knappast av striderna mot barbarerna.


Hunniska parentesen 430-453

På 430-talet började hunnernas härskare Attila slå under sig både slaviska och germanska stammar och blev efter hand Europas mäktigaste man. I de Isländska berättelserna går han under namnet Atle (T ex i Völsungasagan). Hans välde sträckte sig från Kaspiska havet till Rhen och från Östersjön till Donau. Romarriket betalade enorma summor som fredstribut till honom. Då han dog 453 föll riket samman, hunnerna besegrades av germaner och försvann ur historien.


Romerska rikets fall 476

Olika grupper rivaliserade om makten till dess pojkejsaren Romulus 476 störtades av Odovakar, befälhavare för de blandade germanska legotrupperna i Italien. Denne tillsatte inte någon ny kejsare utan styrde med hjälp av den romerska byråkratin som Italien förste germanske kung.


Theodorik  (454-526) regent 493-526. 

Mot slutet av 400-talet satte sig ostrogoterna på nytt i rörelse, från Ukraina i riktning mot det bysantinska riket. Den Östromerske kejsaren lyckades emellertid övertala dem att i stället dra västerut. Med Theoderik som ledare strömmade de in i Italien och massakrerade Odavakars trupper och tog över deras land. Theoderiks kungadöme med medelpunkt i Ravenna

och Verona bildade en betydande motvikt mot kejsaren och frankerna som gemensamt intrigerade mot honom. Han regerade ungefär hälften av den tid det ostrogotiska väldet kom att vara. (Se även sagogestalten Didrik av Bern)

Ostrogoternas välde varade ett drygt halvsekel, till mitten av 500-talet då det krossades av den bysantinske kejsaren Justanianus. Därmed uppstod ett vakuum som ett annat germanfolk, longobarderna inte var sena att fylla. 568 ockuperade de Po-slätten (jfr nuv Lombardiet). De kom att härska i tvåhundra år till 774 då Karl den store efter vädjan från påven gjorde slut på deras makt. Langobarderna var oförsonliga fiender till Östrom.

Visigoter i Gallien och Spanien

Efter Alariks död 410 grundade visigoterna riken i sydvästra Gallien (Akvitanien med Toulouse som huvudstad) och i Spanien. Östrom lät dem i stort hållas bara de inte drog österut och störde.

  Burgunderna (ursprungligen från Bornholm) bosatte sig i mellersta och östra delarna av Gallien.

  Visigoterna i Gallien tillhörde en minoritet som assimilerades. Latinet vann insteg, katolicismen blev statsreligion och äktenskap med romare tillläts. Vid tiden för den arabiska erövringen 711-713 hade goterna nästan helt anamammat den den romerska kulturen. Utöver södra Gallien hade visigoterna riken i Spanien och här skapades en jämförelsevis hög kultur. Isidor av Sevilla ca 600 är känd skriftställare från den här tiden.


Vandalerna

Under det att romarna mobiliserat för att möta Alarik strax efter 400 fäll vandalerna och deras allierade in i Gallien, drog sig nedåt Spanien för att slutligen erövra stora områden i Nordafrika. Vandalriket krossades på 530-talet av Justinianus general Belisarios och folket försvann spårlöst hur hävderna.

Burgunderna

På samma sätt som vandalerna funnit en öppning in på romerskt område så hörde burgunderna till de främmande skaror som etablerade sig på Rhenstranden. Burgunderna räknas som ett östgermanskt folk säger Linnér, och hade omkring 250 kommit till Maindalen ett sekel senare nått Rhen. I Niebelungenlied hör vi slamret från burgundernas olyckliga strider mot hunnerna.

Tyskarnas förfäder

Alemannerna också kallade Sveber var ett förbund av västgermanska stammar. Under 200-talets senare hälft bosatte de sig i området mellan Rhen, Donau och Main och förde länge gränsstrider mot romarna. Först två sekler senare gick de över Rhen och bredde ut sig i Alsace och östra Schweiz. 

 I början av 500-talet blev alemannerna frankiska undersåtar

men gjorde ofta uppror till dess de vid mitten av 700-talet definitivt infogades i frankernas rike.*

Bayrarna (tidigare omnämnda som Markomanner) var ett svebiskt folk från Böhmen och Mähren. På 200-talet inledde de och goterna krigs- och vandringsperioden i germanernas historia. I början av 500-talet bosatte de sig i nuvarande Österrike och alpländerna västerut. Från senare hälften av samma sekel stod de under frankisk överhöghet men bevarade länge sett stort mått av självständighet.

Thüringarna

En annan Svebisk stam, härskade i slutet av 400-talet över ett stort och mäktigt område väster om Elbe ned till Donau. Det dukade emellertid redan i början av 530-talet under för en koalition av franker och sachsare.

Sachsarna

troligen från nordöstra sidan av Elbe, nämns första gången i slutet på 200-talet. Plundrade Nordsjökusten som sjörövare.

Friserna

Friserna bodde vid Nordsjön. Många deltog i angelsachsarnas invasion av Britannien. Men andra spred sig österut ända till Weser. På 500- och 600-talen var de Nordsjöns viktigaste handelsmakt.

ANGELSACHSARNA

Britannien blottades på romerska trupper när visigoterna invaderade Italien vid 400-talets början. Pikter föll då in från norr och irländare från väst. De viktigaste nykomlingarna var anglerna och sachsarna från nordvästra Tyskland; andra inkräktare var jutar från Danmark och friser.

FRANKERNA

Ordet franker nämns första gången i romerska källor vid mitten av 200-atlet e kr som namn på flera olika stammar i nordvästra Germanien. Deras egentliga expansion började från och med 480-talet då de gick över Rhen och in i Gallien och bildade ett eget rike under kungar av den merovingiska ätten. Klodvig var det första stora namnet bland dem.

KIMBRERNA – det första germanfolk
Kent Andersson: I skuggan av Rom.  -2013. Sid 20 ff.
Romarnas första kända kontakt med germanerna skedde vid slutet av 100-talet f kr då riket utsattes från ett allvarligt hot från norr. En germanstam som romarna kallade Cimbrer hade slagit sig samman med bland annat teutoner och kelter och företog regelrätta plundringståg in på romerskt område. De hade tagit sig från norr via, förmodligen Elbe ner genom Tyskland och hade stött på motstånd såväl i dagens Böhmen som i områden norr om Balkanhalvön. På 110-talet hade de slutligen trängt in i den romerska provinsen Noricum (delar av Österrike) och hotade romerska intressen där.
    Att tvista om huruvida Cimbrerna kom från nuvarande Danmark eller Nordtyskland eller så är väl ändå ganska meningslöst. Att de kom från trakterna kring Östersjön, Nordtyskland är väl uppenbart. Varför diskutera detta?  Alla germanfolk måste ha kommit därifrån inklusive Skandinaviska halvön. Vad är det som är så svårt att ta till sig det faktumet. Möjligen kan det funnits germanska grupper även kring Baltikum, men so what, det är verkligen Östersjöområdet. Kan man tala om forneuropeiska kulturområden så är Östersjögermanernas ett sådant. Då räknar vi Nordtyskland dit. Någon annan stans ifrån kan de inte ha kommit, vare sig under Cimbrernas tid eller annorledes.

  Romarna mötte cimbrerna och deras allierade i en första drabbning vid Noreia år 113 f kr och den väldisciplinerade romerska hären förnedrades fullständigt. Efter slaget drog sig Cimbrerna ändå norrut och återvände inte mot romerskt område förrän 111f kr eller 110 f kr då de åter korsade Rhen och fortsatte in i Gallien och nådde den romerska provinsen Gallia Narbonensis. http://en.wikipedia.org/wiki/Gallia_Narbonensis
Här bad de den romerske konsuln Marcus Junius Silanus om ett område att bosätta sig på.
Silanus överordnade nekade och istället anföll romarna Cimbrerna i ett försök att kasta ut dem. Den romerska armen besegrades åter igen. År 105 f kr hotade de igen romerskt område. Historien upprepade sig vid Arausio, Orange i nuvarande södra Frankrike. Nesligheterna fortsatte fram till slaget vid Campö Raudii i Podalen 101 f kr, där det stupade 65 000 cimbriska krigare och romarna kunde äntligen dra en suck av lättnad.

 Var cimbrerna jyllänningar? Antika källor säger tveklöst ja, bla Tacitus (56-117 e kr), Plinius dä, (23-79 e kr) Ptolemaios och kejsar Augustus(63 f kr-14 e kr). Jylland kallas i antika källor Cimbriska halvön.
  Som vanligt menar forskarna att det var ett multietniskt folk som terroriserade romarriket. Säkert så. På vägen hade man nog involverat fler besläktade grupper och även en del Kelter.
Men tanken att de skulle varit ett blandfolk på Jylland verkar mer vara en tankekullerbytta hos forskningen i ämnet. I vilket fall kan de inte ha kommit någon annan stans ifrån än från länderna kring Östersjön, eftersom så vitt vi vet alla germantalande folk levde där.
Är det så mycket att bråka om? Är det så svårt att ta till sig?


http://de.wikipedia.org/wiki/Schlacht_bei_Noreia
http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Noreia
http://de.wikipedia.org/wiki/Kimbern
http://de.wikipedia.org/wiki/Kimbernkriege
http://sv.wikipedia.org/wiki/Cimbrer
http://sv.wikipedia.org/wiki/Teutoner

Richard, Ernst
The Scandinavian theory of Indoeuropean origins. - 14 s.
= Sid. 373-386 i:
Boas anniversary volume; anthropological papers written in honor of Franz Boas .. New York : Stechert, 1906. - 559 s : ill.   (ContentsIndex)

vau© Staffan Jansson 2017