RHENGULDET
Rhenguldets
inleds suggestivt med en minimalistisk
ton i orkestern. Under hela 136 takter brummar kontrabasarna i en
bordunstämma i ess-dur som anslår en
såväl mytisk som mystisk ton. En inledning som
antyder urtid ur vilken sedan floden Rhen emanerar
där Rhendöttrarna simmar omkring och bevakar Skatten...
De förklarar för den kärlekssjuke dvärgen Alberich att bara den som avsäger
sig kärleken kan komma åt guldet och smida det till en härskarring.
Alberich, irriterad på de retfulla vattenvarelserna, förbannar kärleken och
stjäl guldet.
- Samtidigt berättar Wotan (Oden) för sin fru Fricka om det nya slottet Valhall
han låtit bygga med hjälp av jättarna Fasolt och Fafner. Wotan har dock lovat
att ge Freia som betalning för arbetet. Freia är kärlekens gudinna och det
problematiska är att hon odlar gyllene äpplen som ger gudarna deras odödlighet.
Wotan inser problemet och tillkallar eldens gud Loge som förväntas rädda honom
ur knipan. Loge berättar om den rikedom Alberich insamlat genom härskarringens
kraft, och jättarna går med på att ta så mycket guld som täcker Freia som
betalning istället för gudinnan själv. De håller gudinnan som gisslan tills
Wotan kommer med betalningen.
- Wotan och Loge beger sig till
Nibelheim (i underjorden) där Alberich har förslavat de andra nibelungerna.
Alberich är också ägaren till Tarnhelm - en hjälm som kan göra bäraren osynlig
eller förvandlad till annan varelse. Med hjälp av Alberichs bror Mime lurar gudarna
Alberich att förvandlas till en groda. Då fångar och binder Wotan honom och tar
hans skatt. Alberich förbannar ringen
och alla dem som kommer att bära den. Denna förbannelse är en av drivkrafterna
i resten av operacykeln Nibelungens
ring. Wotan bestämmer sig att behålla ringen.
- Jättarna kommer för att hämta betalningen, guld lastas omkring Freia men det
räcker inte till – en liten bit fattas. Först när Erda (jordgudinnan/urmodern)
profeterar om gudarnas skymning (Ragnarök) ger Wotan ifrån sig ringen för att
täcka den sista biten. När jättarna får betalningen dräper Fafner omedelbart
sin broder Fasolt, medan gudarna dansar på regnbågen in i det nya slottet
Valhall.
…en främmande vandrare….
Wagner: Valkyrian (del 2 i Rhenguldet)
Akt 1: Siegmund flyr från förföljande
fiender och kommer till Sieglindes
hus. Efter ett tag anländer Sieglindes man, Hunding som utmanar honom på dödlig kamp. Siegmund är utan vapen
men Sieglinde berättar för honom att en främmande
vandrare (Wotan) har stuckit in ett mäktigt svärd i en trädstam och även den starkaste mannen misslyckats dra
ut det. Siegmund får loss svärdet och kallar det Notung eftersom han
fick det i den största nöd. Siegmund och Sieglinde blir ett par, men under
natten kommer de underfund med att de också är tvillingar, och således gläds
Siegmund åt sin brud och syster.
..Odens dotter valkyrian Brünnhilde…
Akt
2: Fricka Wotans hustru är upprörd över det incestuösa förhållandet, mellan
Sieglinde och Siegund. Wotan vill leda
Siegmund till jätten Fafner, som förvandlad till en drake vaktar guldet och
ringen, och med hans hjälp komma åt skatten. Wotan ger efter för Frickas
indignation och befaller även deras dotter valkyrian Brünnhilde att Siegmund
skall falla. Brünnhilde träffar Siegmund och förbereder honom på att han som
hjälte får komma till Valhall. Under kampen ändrar sig dock Brünnhilde och vill
ge Siegmund segern. Då träder Wotan in. Med sitt spjut splittrar han svärdet
Notung, låter Hunding döda Siegmund och dräper själv Hunding med spjutet. Brünnhilde
samlar ihop bitar av svärdet, räddar Sieglinde och för henne djupt in i skogen.
Akt 3: Akten inleds med den berömda valkyrieritten.
Valkyriorna hämtar fallna hjältar. Brünnhilde
anländer med Sieglinde.. Brünnhilde profeterar att Sieglinde skall föda en
hjälte som skall heta Siegfried, och vill att Sieglinde skall ta vara på det
brutna svärdet och gömma sig nära Fafners grotta där dvärgen Mime skall hjälpa
henne. Därefter går Brünnhilde för att möta sin fader. Som straff, i en
magnifik slutscen, söver han ner henne och lovar att hon bara kan väckas upp av
en hjälte som är friare än en gud och inte räds Wotans spjut. Omkring
Brünnhildes läger tänder Wotan en magisk eld som skall skydda henne i hennes
törnrosalika sömn.
(Brünnhildens immolation = offrande)
Oper 2 2016. Boulez Bayreuth.
Om Brünnhilde
Sigfried (Del 3 av Rhenguldet)
Efter Sieglindes död fortsatte dvärgen Mime ta hand om hennes son Siegfried. Mime kämpar förgäves med att smida ihop Notung-svärdet,
som skulle kunna döda draken. Den store guden Wotan, utklädd till vandraren,
besöker Mime. Wotan söker efter den frie hjälten som skall erövra
skatten. Wotan säger att svärdet bara kan smidas av den som inte lärt känna
fruktan och profeterar att denne också skall döda Mime. Mime försöker nu få
Siegfried att lära känna fruktan. Siegfried smälter ner svärdsbitarna och
gjuter och smider ett nytt svärd.
Alberich, Mimes bror, som var den förste ägaren till ringen, sitter utanför
drakgrottan. Wotan närmar sig och båda väcker upp draken. En stund senare
anländer Siegfried och Mime. Mime säger att om Siegfried inte drabbas av
fruktan inför draken så kommer han aldrig att uppleva den. Siegfried går för
att dräpa draken, medan Mime förbereder sömnmedel för att kunna döda Siegfried
ifall han kommer tillbaka. Siegfried sticker svärdet i drakens hjärta, och
draken berättar om guldets förbannelse och varnar den unge hjälten. Siegfried
får en droppe blod på sitt finger. När han slickar av den, gör drakblodet att han
kan förstå fågelsång. Och fågeln avslöjar för honom Mimes giftiga brygd. Senare
anklagar Siegfried Mime för att vilja döda honom och slår ner honom med
svärdet. Då sjunger fågeln igen, att nu när dvärgen är död så finns det en
sovande jungfru, Brünnhilde, som han skall uppväcka.
Wotan
väcker den sovande jordgudinnan Erda för att ta reda på om profetian om
gudarnas undergång (Ragnarök) fortfarande gäller. Missmodig
får han höra att detta inte går att stoppa. När Siegfried närmar sig den
brinnande ringen kring den sovande Brünnhilde försöker Wotan ändra ödet och
hejda den unge mannen. Siegfried slår utan tvekan sönder gudens spjut. När han
ser den sovande i riddarrustning tror Siegfried att det är en man, men när han
lossar pansaret ser han att det är en kvinna och kysser hennes läppar. Brünnhilde
vaknar och prisar solen. Brünnhilde gläds att det är just Siegfried som befriar
henne och berättar för honom om hans ursprung. Siegfried tar då Brünnhilde som
fru
Ragnrök (Götterdämmerung = Gudaskymning)
Nornorna, mytologiska varelser väver en gyllene tråd som styr ödet för världen
- dess förflutna, nutid och framtid. Den första Nornan sjunger om Wotan som
nyfiken på vishet gjorde sig ett spjut av världsaskträdet). Den andra om Wotans
spjut som blev slaget i spillror ,den tredje Nornan förutsäger hur eldguden
Loge en gång skall bränna ner gudaboningen Valhall. Plötsligt brister den
gyllene tråden. Den dystra tonbilden börjar sjuda av glädje och vi förflyttas
till Brünnhildes klippa, där hon tillsammans med Siegfried gläds åt deras
kärlek och åt den nya dagen. Siegfried skall dra ut på nya äventyr och ger
härskarringen till Brünnhilde som en pant på sin kärlek, och får själv hennes
häst.
Gunter är härskare i Gibichung och bor där med sin syster Gutrune och halvbrodern Hagen (son till Alberich). Hagen berättar om den sovande Brünnhilde och tycker att Gunter borde gifta sig med henne för att öka äran för deras hus, och att Gutrune skulle få en lämplig man i hjälten Siegfried. Han är medveten om att Siegfried är den ende som kan föra Brünnhilde till Gunter. När Siegfried kommer till Gibichung bjuder de honom en bägare innehållande en drog som får honom att glömma alla kvinnor. Som planerat blir Siegfried förälskad i Gutrune, ingår blodbroderskap med Gunter och lovar att hämta Brünnhilde. Hagen ser att sin listiga plan lyckas och ser fram mot att lägga händerna på nibelungens skatt.
Under tiden får Brünnhilde besök av sina valkyriesystrar, som berättar att gudarna i Valhall är lamslagna och väntar uppgivet på sin undergång. Valkyriorna försöker få Brünnhilde att kasta ringen till rhendöttrarna för att stoppa den negativa historieutvecklingen. Brünnhilde vägrar.
Brünnhilde hör på avstånd Siegfrieds horn och gläds åt sin älskares ankomst, men Siegfried, iklädd Tarnhelm, har intagit Gunters skepnad och kommer för att erövra henne för Gunters räkning. Han tar från henne ringen. Då natten faller på sover Siegfried med sitt svärd mellan sig och Brünnhilde.
Alberich hemsöker Hagen i sömnen och uppmuntrar honom att vara trogen sin fader och kämpa för att återerövra guldet. På morgonen anländer Siegfried i Gunters skepnad tillsammans med Brünnhilde. Siegfried försäkrar Gutrune att han inte rört kvinnan och att hans känslor till Gutrune står fast. Hagen kallar alla knektar till en dubbel bröllopsfest. Brünnhilde ser ringen på Siegfrieds finger, inser hur hennes bortrövande gick till och anklagar Siegfried för svek. Då minnesdrogen fortfarande verkar och han inte vill kompromettera sin blodbroder, svär Siegfried sin oskuld. Brünnhilde försöker i vrede sticka ner Siegfried med Hagens spjut. Med svårighet lugnar Siegfried ner sällskapet. Hagen övertygar den förödmjukade Gunter att den enda lösningen är att Siegfried måste dö, men det måste se ut som en olycka.
Nästa dag drar männen på jakt. Siegfried förirrar sig från jaktsällskapet och kommer till floden Rhens strand, där rhendöttrarna försöker få honom att kasta ringen till dem. Gunter och Hagen hittar hjälten. De förfriskar sig och Hagen ber Siegfried att berätta om sin barndom och äventyr. För att friska upp hans minne ger han honom örter som återväcker minnet. Siegfrieds berättelse avslöjar nu att Brünnhilde var hans brud, vilket får Hagen att genomborra honom med spjutet. Döende tar Siegfried farväl från Brünnhilde och kroppen bärs i procession till Gibichung.
Gutrune anklagar Hagen för mordet, men denne försvarar stolt sin handling. Hagen och Gunter träter om vem Siegfrieds ring skall tillfalla och Hagen dödar Gunter. När Hagen försöker ta ringen formar sig den döde mannens hand till en hotfull gest och Hagen ryggar tillbaka. När Brünnhilde anländer befaller hon att Siegfried skall brännas. När bålet är övertänt rider hon in i flammorna som sprider sig till Gibichung och förgör slottet. Floden Rhen svämmar över alla bräddar, och rhendöttrarna återtar ringen innan Hagen räcker handen efter den och dras ner i vattendjupet. På avstånd ser man att Valhall också står i lågor, och därmed är Ragnarök fullbordat. Män och kvinnor betraktar stumma sin världs undergång...