Sköna Helena

Unknown



Den sköna Helena : komisk operett i tre akter af Henri Meilhac och Ludovic Havély ; musiken af J. Offenbach ; fri öfversättning af F. Hedberg. - Stockholm : Bonnier, 1865. - 95 s. - (Opera-Repertoire ; 28)

Personerna:
Paris, konung Priamos’ son.
Menelaus, konung af Sparta.
Agamemnon, konungarnes konung.
Calchas, Zeuvs öfversteprest.
Achilles, konung av Phtiotien.
Ajax I:ste konung af Salamis.
Ajax II:dre konung af Lokriea.
Philocomes, Calchas tjenare, anställd vid åskan.
Euthykles, smed.
Helena, drottning af Sparta.
Orestes, Agamemnons son
Bacchis, Helenas förtrogne.
Leoena, hetär
Parthoenis, hetär.
Vakt. Slafvar. Folk. Furstar. Furstinnor. Adnisgråterskor. Helenas tärnor.

Handlingen föregår under de två första akterna i Sparta; under tredje akten i Nauplia, under badtiden.

Första akten.

Oraklet
(I Sparta. En allmän plats. I fonden, Zeus tempel. Framför templet en trappa
med fem eller sex trappsteg. På hvardera sidan om trappan en antänd eld på en trefotad ställning.)

Första Scenen.
FOLK. (Sedan) CALCHAS och PHILOCOMES.
(Vid ridåns uppgång knäböja män och qvinnor framför templet, offrande blommor, frukter, matvaror, burar med turturdufvor, etc. etc., mest dock blommor.)

Chör.
Till dina altar fram vi skynda, gudars far!
Oss nådig var!
Ja, här oss se
För dig på knä!

En yngling.
Du alla gudars gud
Med skägget rödt av guld,
Hör våra böners ljud
O Zevs, för himlens skuld!

Chör.
Till dina altar fram etc. etc.

En flicka.
Tag mot de gåfvor fromma,
Du gudars höge far!
Med dem vi glade komma
Att smycka ditt altar!

En annan.
Tag burens hvita dufvor
Och korgens frukter små,
De röda mogna drufvor,
Och blommorna också!

Chör.
Till dina altar fram vi skynda, gudars far! etc. etc.
(Under sista hälften af chören, öppnas portarne till templet. Calchas synes, följd av Philocomes. Folket nedlägger sina gåfvor på trappstegen till templet.)

Calchas. (betraktar offergåfvorna, och döljer inte sitt missnöjd). Det är för mycket blommor! alldeles för mycket blommor! (folket aflägsnar sig, sedan det nedlaagt sina gåfvor).

Andra scenen.
PHILOCOMES. CALCHAS.

Calchas. De ha’ gått!… inga onödiga utgifter! (blåser ut den ena elden medan Philocomes blåser ut den andra). Det är inte sådana tider! - Laga att gåfvorna komma in, Philocomes!

Philocomes. Ja, öfversteprest! (på hans befallning komma tvenne slafvar, och bära in offergåfvorna i templet.)

Calchas. Sköna offer, minsann!…Två dufvor, en kanna mjölk, tre små kumminostar, en half kappe frukt - och ett lass med blommor! Alla dessa välsgnade blomsterguirlander draga oss i förderfvet! - Tacka vill jag förr, när man kom med riktiga oxdrifter och ordentliga fårskockar! - då kunde en öfverstreprest förse alla stadens slagtare med färskt - och ändå ha’ öfver att salta ned - - och nu! - - gudarne börja bli gammalmodiga! det är slut med gudarne!


images


Philocomes. Inte med alla, herre! - Se bara på Venus!

Calchas. Hon håller i sig.. det kan inte fan disputera! Jag läste i "Chytheriskt Allehanda” totalsumman af hennes inkomster under förra månaden!…Det var storartadt!

Philocomes. Han måtte göra goda affärer, hennes öfversteprest!

Calchas. Lita på det!…Hela verlden krusar nu för henne, sedan hon, tack vare herden Paris, lyckades besegra Juno och Pallas i täflingen på berget Ida!…
Och under tiden så får den stackars Zeus, så gudars och menniskors far han än är, nöja sig med att dra’ in på staten! - Bara blommor!…inte annat än blommor - och så mycket se’n! Apropos det! så dtag och bär den här buketten till lilla Megara, du vet…hon…flöjtspelerskan som bor midtemot Bacchi tempel!

Philocomes (som tagit buketten). Ja, herre!

Calchas. Men hur är det med åskan? …ha’ vi fått igen åskan?

Philocomes. Ine ännu!

Calchas. Hvad för slag? inte ännu!

Philocomes. Nej herre, men jag väntdar den hvar minut.

Calchas. Att vara utan den i dag, det är omöjligt. Det blir en het dag: först Adonis-festen under presidium af vår älskvärda herrskarinna…sedan konungens stora råd, och den i deras närvaaro försiggende täflingen i snillefoster —
 
Philocomes. Oberäknadt hvad slumpen kan tillställa - - 

Calchas En sådan dag går inte af utan orakel - och man kan inte tänka sig ett orakel utan utan åska - det är som en biff utan lök! - Jag måste ha’ min åska!

Philocomes Smeden Euthykles har lofvat mig att den besämdt skulle blli färdig i dag! (ser åt höger). Se, der kommer han! (Euthykles inkommer från höger, bärande en bleckplåt föreställande åskan).

Tredje scenen

DE FÖRRE. EUTHYKLES.

Calchas. Skynda dig, Euthykkles! jag har väntat på dig!

Euthykles. Ja, jag har först varit tvungen att effektuera en beställning utdf den hetlefrade Achilles!

Calchas.  Jaha…jag vet…jag vet! en stålskodd känga för den välsignade hälen som alltid sitter honom i halsgropen.

Euthykles. Just precis!

Calchas. Han har talt med mig om det der…du kan inte tro hvad han var förtjust!

Euthykles. Och dessutom så ska’ jag säga er att det var ett fanders arbete! Den var alldeles förderfvad, er gamla åska! ni måtte inte dunka menskligt på den inte!

Calchas. Det är Philocomes som dunkar…och han dunkar som en karl, och det gör han rätt i!…Man måste slå folket med förvåning, annars duger det inte! - Nå, är den bra nu?

Euthykles. Jo jo men, hör på bara! (skakar plåten).

Calchas (kastar sig öfver honom). Är du galen, karl? Folket kan tro att det Zevs…man ska’ hushålla med tockna der knalleffekter!

Euthykles. Ursäkta, öfversteprest…jag visste inte!…

Calchas. (er åt venster). Seså der, nu bördjas det! Der kommer den skönaste hälften utaf Sparta, Adonisgråterskorna, förda utaf vår älskvärda herrskarinna!

Euthykles. Jaha, anfäkta det!…det är i dag årsdagen!

Calchas. Ja, det är årsdagen utaf den dag då Venus, skyndande till min goda vän Adonis hjelp, sönderref sina små sötungar till fötter, och med sitt gudomliga blod färgade de hittills hvita rosorna röda - - det är en ganska poetisk legend, det der! - Seså, Philocomes! låt oss skynda oss att få åskan på sin plats - det är minsann på tiden! (Euthykles som bär bort plåten, skakar den af våda.) Tyst då, smed! Jag tror du är rosenrasande! (de gå allaa tre uppför templets trappa och försvinna derinom).

Fjerde scenen.

HELENA. TÄRNOR. QVINNOR (Sedan) CALCHAS.

(En chör af qvinnor inträder, två och två, från venster; Helena kommer sist, följd af tvenne tärnor.)

Chör
Unga flickor, stammande neder
Ifrån hjeltar, - det är vår heder,
Att vi sucka från år till år
Med så ömsint en tår
Invid sköna ynglingars bår!

Helena
Vi gråta ömt Adonis öde,
Grymt det var! - 
Ja, Venus, utaf sorg vi glöde,
Ty kärleks fackla slocknat har!

1.
O kärleks glöd, o varma låga,
Adonis, Venus, pris ske er!
Den eld som var vår fröjd och plåga
Uti vår barm ej flammar mer!
Hör oss gudinna! hör oss Afrodite.
Oss kärleks lycka gif, om än aldrig så lite!

2.
Vår tid är fadd, är bara prosa,
Ej finnes kärlek, ej passion!
Och tro mig, vi ej markna’n rosa,
Ty allt är nu spekulation!
Här oss gudinna! hör oss Afrodite:
Oss kärleks lycka gif, om än så aldrig lite!

Chör.
Unga flickor, stammande neder
Ifrån hjeltar, - det är vår heder,
Att vi sucka från år till år
Med så ömsint en tår
Invid sköna yngligarns bår!

(Under chören stiga alla uppför trapporna till templet. Calchas, som kommer ut derifrån, tager emot dem och släpper dem in. Som Helena sätter foten p första trappsteget; hejdar hon sig och då Calchas vill bjuda henne att träda in i templet, håller hon honom tillbaka.)

O, kärleks glöd…..

Femte scenen.

HELENA. CALCHAS.

Helena. Ett ord, öfversteprest!

Calchas. Gerna, Ledas dotter - men offret -

Helena. Offret får vänta.

Calchas. Låt så då…hva’ ä’ det fråga om?

Helena. Ni skall säga mig att jag är en toka…

Calchas. Åh, drottning…tycker ni det?… Konvenansen - - 

Helena.  Jag tänker oupphörligt på den der händelsen på berget Ida! … Den hemlighetsfulla skogen … de tre gudinnorna … det der äpplet och den där herden … ni har inte fått några vidare detaljer?

Calchas. Nej! det har varit så krångligt med posterna i år!

Helena. Är det sant att Venus, för att belöna herden, lofvat honom att den skönaste qvinna i verlden skall bliva hans?

Calchas: Ja, det tycks vara officiellt!

Helena. Men - den skönaste qvinna i verlden -

Calcahs. Det är ni min drottning! det är ni dete ansvarar jag för!

Helena. (går öfver till höger). Tyst då! tyst! … ty om så vore - - 

Calchas. Nåväl, min drottning?

Helena. Alltid denna hand!

Calchas. Hvilken hand?

Helena. Ödets hand, som hvilar tung öfver mitt hufvud!

Calchas. Jaha … det var så rätt, det.

Helena. Först och främst min födelse … ni känner ju den?

Calchas. Hvem känner inte den (gnolar på den bekanta sången ur ”Orfeus”):
  ”En gång af Ledas skönhet tjusad, 
   Sam Zevs som svan till henne fram” - 

Helena. Och denna svan, förföljd utaf en örn … det var min far! … Örnen var Venus! Grymma Venus! … ni ser således, Calchas, att jag inte är någon vanlig qvinna - - 

Calchas. Nej, ni brås på er far … som var flygtig - som de andra fåglarne!

Helena. Och ändå, skulle jag velat vara — vet ni. öfversteprest, hvad jag skulle velat vara?

Calachas. Nej dotter af Zevs!

Helena. Jag skulle velat vara en ringa borgarqvinna, hustru till en hederlig köpman fråon Mitylene … och i stälelt för detta, tänk hvilket öde! - Vid sexton år enleverad af den lilla galningen Teseus, medan jag i oskyldig yra dansade i Dianas tempel - - 

Calchas. Jaha, det var er debut, det!

Helena.  Ja, och sedan … men ni känner rdan förut alla min ungdoms ofrivilliga äfventyr … och efter så många skeppsbrott trodde jag mig nu ändtligen hafva nått hamnen - -

Calchas. Det vill säga: hamnen är Menelaus?

Helena. Ja…den gode, förträfflige mannen! Jag har gjort allt för att kunna älska honom - men det är omöjligt … jag kan det inte! …

Calchas. Nåja, då så … Herre Gud, när man inte kan, så!

Helena. När han, midt ibland hundra medtäflare, framträdde för att vinna min hand, så valde jag honom, och jag upphöjde honom på Spartas tron, jag gaf honom en kunglig rikedom … min hemgift - ty, dete är i alla fall jag som gjort honom till konung av Sparta - -

Calchas. Jag kan intre tro honom kapabel att glömma det!

Helena. Och jag då … stackars min gubbe! … Ohc nhär jag tänker på att Venus lofvat denne herde att bli älskad af den skönaste qvinna i verlden! … och närd jag tänker på att jag utan tvifvel - -

Calchas. Ja, utan tvifvel - - 

Helena. Hvad skall det bli af min lilla gubbe?

Calchas. För tusan! - - om Venus befaller -

Helena. Hvad var det jag sade er: ödet?

Calchas. Ja, det är en god ursäkt!

Helena. Och ändå anklagar man mig - - 

Calchas. Ja, jag vet … skandaltidningarne -

Helena. (går öfver åt venster). Och när jag far fram midt igenom hopen, skall jag kanske liksom nyss, från höjden af min char, få höra en röst från folket utropa: Det der är inte en drottning, det är en liten grisette!

Calchas. Grisette, höga drottning!

Helena. Ja - och hade han inte på sätt och vis rätt, den mannen? Men rår jag för det? När man är dotter till en svan, så ligger det i blodet! (en flöjtmelodi höres på afstånd).

Calchas. (som sett ut åt höger). Skynda er in, högda drottning! Det är den unge prins Orestes!

Helena. Ming slyngel till nevö!

Calchas. Ja, han kommer hitåt - och i temligen vågadt sällskap, den bytingen!

Helena. Det är också mera ödets fel än hans … man tillhör inte ostrdaffadt Atridernas slägt. Låt oss gå in! (hon börjar stiga uppför trappan till templet, följd av Calcahs. Man hör utifrån ropas: ”Calchas, ohoj, Calchas!”)

Calchas. Skynda er in, höga drottning, jag stannar för att hindra den vildbasaren att gå för långt! Han vore kapabel att bryta sig in i templet och störa det högtidliga offret!

Helena. Han är munter!

Calchas. Jo, jag känner hans munterhet … och jag köper den inte!

Helena. (vänder sig om mot höger innan hon träder in i templet). Ser man på! han är i sällskap med Parthoenis! … hon klär sig charmant, den der Parthoenis! … Sådan toalett! Hm! det är ingen skam till! (går in i templet.)


Unknown

Parthoenis, kurtisan



Sjette scenen

CALCHAS. (Sedan) ORESTES. PARTHOENIS. LEOENA. FLÖJTSPELERSKOR. DANSER. SKOR. ORESTES VÄNNER.

Calchas. (ser ut åg höger). Och tänka sig att det der är Agamemnons, min konungs son! Jo, det är gentilt!
(Orestes inkommer gladt och bllrande, arm i arm med Parthoenis oc hLeoena, ogifven af flöjtspelerskor och danserskor samt några ynglingar. Hela skardan skyndar fram till Calchas och innesluter honom.)

Alla. Ohoj, Calchas, ohoj!

Orestes. (till Calchas).

1.
Jag har superat hela natten,
Med dessa sköna damer tvp,
Och vi ha’ inte druckit vatten,
gubbe! det kan du väl förstå!

(presenterar för Calchas Parthoenis och Leoena.)

Det är Parthoenia och Leoena
Som vilja nu dig känna lära!

Calchas. (går emellan dem).
jag är förtjust att damerna - - 
Men det är allt för mycken ära - - 

Orestes. 
Det är Parthoenis och Leoena!

Alla.
Det är Parthoenis och Leoena!
(Dans omkring Calchas, under musik av flöjter och cymbaler.)

Tsing, la la, tsing, la la!
Oya Kephale, Kephale, la la la!
Tsing la la, tsing la la!.   [Nonsensord. Litterär referens Maria Lang: Ögonen]

Orestes. (går närmare Calchas).

2
Jag låter pappas fyrkar (ty Gesindel = pack, slödder) springa
I deras sällskap natt och dag;
Men hvad gör det, han har ju inga,
Grekland betalar - det vet jag! - 
Det är Parthoenis och Leoena
Som min presentation begära - - 

Calchas.
Jag är förtjust att damerna - - 
Men det är allt för mycken ära - - 

Alla.
Det är Parthoenis och Leoena. 
(Dansen återtages ännu mera liflig)
Tsing la la, tdsing la la!
Oya Kephale, Kephale, la la la!
Tsing la la, tsing la la!

(Vid sångens slut är Calchas helt och hållet instängd midt uti gruppen af qvinnorna.)

Orestes. Vänta Calchas, så skall du få höra hvarför vi kommit hit! Jag skulle föra dessa damer hem till sig, vid musikens klang, då de hastigt på långt håll fingo syn på din aprikosfärgade tunika! … Åh, en sådan gentil karl! ropade Parthoenis! - Hans namn! skrek Leoena. - Calchas - sade jag. - Calchas? den namnkunnige Calchas? - Just han! - Vi få lof att gödra hans bekantskap på närmare håll. - Jag ropade: ”Calchas, ohoj” och resten vet du! - (till de båda qvinnorna) Mina damer! der har ni den efterlängtade Calchas - öfvrstepresten - det officiella oraklet - och pappas förtrogne! Hvad tycker ni om honom?

Parthoenis. Bra!
Leoena. Mycket bra!

Calchas. Damerna ä’ allt för mycket artiga … men ett mycket angeläget offer -

Leoena. Ett offer i dag?

Parthoenis. Åh, hvad ska’ det tjäna till?

Calchas. Vet ni då inte att det är för Adonisfesten?

Leoena. Adonisfesten? Men på den skulle vi väl vara med!

Parthoenis. Vi som ä’ med på alla fester!

Leoena. Det skulle just vara en fin fest, den som inte vore med på!

Parthoenis. Seså, låt oss tala om saken, bäste Calchas! Adonisfesten … det är väl nästan detsamma som en Venusfest, - och då det är fråga om en sådan fest, så tycks det mig -

Leoena. Att vi borde ha’ hedersplatserna!

Calchas. Ja … jag disputerar inte edra anspråks rättmätiga värde - men det har blifvit bestämdt att endast förnäma damer - 

Orestes. Förnäma?

Calchas. Ja, ers kkungllig höghet!

Orestes. Det vill säga, att de vilja ha’ honom för sin egen räkning, den käre Adonis!

Calchas. Jag säger inte det … men jag upprepar att det blifvit så bestämdt - på högre befallning!

Leoena. Må Pluto taga dem som gifvit dessa högre befallningar - och låt oss gå in!

Alla. Ja, ja! … in bara! …(de gå uppåt.)

Calchas. (hejdar dem). Men prins! … jag besvär er! … ni ställer mig emellan min vördnad och min pligt - en högst generad ställning - jag kan inte!  festen anföres af vår höga drottning sjelf, i egen allerhögsta person!

Orestes. Min tant Helena? … Det är bra! jag tycker mycket om min lilla tant - men inte skall hon göra sig till, ty nog känner man till hennes äfventyr - 

Calchas. Ers höghet! - 

Orestes. Jag vet visserlligen att hon gör sig oskyldig, i det hon skyller på ödet - men när allt kommer omkring, hvem af oss har inte råkat ut för samma öde?

Unknown

Ödesgudinnorna


Parthonenis. Ja, det är sannt! - Min okufliga önskan att låta engagera mig utan vecklön vid Thespis teatertrupp, och att få stiga upp på hans kärra för att spela trana - det var ett öde!

Leoena. Jag då? Mitt möte vid hafsbaden uti Nauplia, med den der unga filosofen som lärde mig förstå att det sköna och det goda var precis sak samma - hvad var det annat än öde?

Orestes. Och jag, tror ni? Hvarför tror ni jag känner mitt lif kommer att bli rikt på riktigt storartade tragiska situiationer? Dessa furier som jag ser derborta … och sedan … denna massa tragedier, hvars hjelte jag skall bli - olyckliga öde.


Unknown

Orestes mördar sin moder Klytemnestra


Calchas. Än jag, fattig fan? … jag som inte skulle begära bättre än att få släppa in er en smula för att få ser er på en liten frukost, - hvarför är jag tvungen att upprepa det jag måste visa er på? - öde - inte annat än öde!

Orestes. Seså, var inte ledsen, pappa Calchas! … vi böja oss för ödets makt, och gå vår väg! … I spetsen med musiken! framåt! Au revoir, Calchas! … hela så mycket till min tant!

Alla. Fraväl, Calchas! (de gå under återtagande af chören)

Tsing, lala, tsing, la la!
Oya Kephale, Kephale, la la la!
Tsing la la! (ut till venster).

Calchas. (ser efter dem) Tsing la la! …och tänka sig att det der är Agamemnons, min konungs son…åh, galna, tokiga ungdom! - Men för resten, det är det klokaste! Och om jag hade följt mina anlag, så vore jag också en nöjets dyrkare! (med en suck) men i stället är jag Jupiters öfversteprest - det är mitt öde! … (med stor gest) men - fort till offret! …(i samma ögonblick som Orestes med sitt sällskap gick ut till venster, inkom Paris från höger, klädd som herde, med stafven i handen och halmhatten hängande på ryggen. Han stiger upp för templets trappa för att ringa, men då han får se Calchas nere på scenen hejdar han sig.)

Sjunde Scenen

CALCHAS. PARIS.

Paris. Hm! he! … ett ord! Är inte ni Jupiters öfversteprest?

Calcahs. Calchas, ja - jo, det slår in!

Paris. Calchas? … mycket riktigt! jag tänkte ringa på.

Calchas. Det är visserligen jag - men jag har mycket brådtom - ett offer som väntaat redan allt för länge - - 

Paris. då kan det vänta en stund till - jag kommer i en angelägen affär!

Calchas. Tror ni att jag ämnar stå på tå för första fåraherde som behagar masa sig af hit?

Paris (medvärdighet). Jag har behof utaf er hjelp!

Calchas (häftigt). Och för hvad? Ni vill kanske att jg skall lägga aut kortena för er? Allons! det finns käringar i fördstäderna sosm spå i kaffe och kort för sådant folk som ni - jag är salongernas orakel!

Paris (håller honom tillbaka). Har ni inte fått något brev ifrån Venus?

Calchas. Nej inte det minsta.

Paris. Det var eget … och dufvan reste före mig! Hon har väl träffat på någon hök - eller kanske någon ärtåker - men vänta!

Calchas. Jag skall ha’ den äran att säga, att jag tror hvarken på ert Venusbref eller er dufva!

Paris. Tror ni inte? … Vill ni vara så god och se då! (visar åt höger; mycket sakta musik i orchestern)

Calchas. Hvad då?

Paris. Der uppe … i skkyn .. den der lilla mörka punkten som blir allt större - större - och större - .

Calchas (tittar uppåt). Jaha … nu ser jag … det är en gråsparf!

Paris. Nej, det är min dufva - och mitt bref!

Calchas. Ja, förbanna mig tror jag inte - (en dufva inkommer från höger, och sätter sig på Paris hand; hon slår med vingarne och håller ett bref i näbbet). 

Paris. Nå, hvad sa’ jag?

Calchas. Ni hade rätt.

Paris. Tag brefvet … det är till er! (dufvan slår med vingarne.)

Calchas. (tar brefvet). Hvad är det åt henne? Hvarför gör hon så der?

Paris. Hon frågar om det är något svar! (till dufvan) Nej, min lilla vän, det är inte något svar! (dufvan höjer sig i luften och flyger ut till venster; han följer henne med ögonen). För tusan! hon flyger åt ett annat håll! hon har väl något mera att uträtta … jo jo! … Venus hon har då en correspondans - -

Calchas (betraktar brefvet). Cythérens frimärke! - ja, minsann är det inte från Venus! (han väter på frimärket, tar försigtigt bort det och lätter det uti en lliten dosa.)

Paris. Hvad gör ni?

Calchas. Jag gömmer alla frimärken jag får, för att ge åt lilla prinsessan Hermione … hon samlar!

Paris. Jaså! ja det är inte så illa!

Calchas (öppnar brefvet). Ni tillåter väl?

Paris. Mjuka tjenare! genera er inte!

Calchas (läser; melodram i orchestern under läsningen af brefvet).

”Blond, tjugoårig och med eld i hågen.
  En herde komma skall,
Hör honom i dens namn som steg ur vågen 
  Hvit som dess perlesvall! -
Åt denna herde skön, hvars smak jag känner
  Och här förklarar god,
Jag lofvaat har den skönaste af vänner
  Som eldat manligt blod.
När derför Helena inför hans anlet träder
  Skön som det namn hon bär,
Du herden visa skall den nymf i drottningkläder
  Och säga: Hon det är! - 
     (slut på melodramen).

Paris. Det ser ni nu!

Calchas. Hvad hör jag? Ni skulle vara denne Paris, sonen till konung Priamos? Man talar inte om någn annan än er i hela Sparta - ja, i hela Grekland! (beser honom nyfiket.) Det var således ni som fällde det famösa domslutet?

Paris. Ja, just jag!

Calchas. Ni har således sett gudinnaan … på nära håll! …

Paris. Temligen!

Calchas (knuffar till honom). Tjufpojke! - ursäkta min prins!

Paris. Skadar inte … gå på ni!

Calchas. Och om det inte vore allt för näsvist … så skulle jag be er…

Paris. Om hvad?

Calchas. Att ge mig lite närmare underrättelser … he, he, - - om - he, he! -

Paris (slår honom på magen). Gamla lufver! - ursäkta, öfversteprest!

Calcahs. Genera er inte! - Nåväl! … 

Paris. Hör på då!








Fabel

1.  
I en skog på berget Ida,
Sågos, om en morgon klar,
Tre gudinnor häftigt strida
Om, hvem som skönast af dem var!
Evoé! hvad dock gudinnor,
För att tjusa gossarna,
Evoé, mot andra qvinnor,
Ha, fasoner som ä’ bra!

2.
Ung och skön, i morgonbranden
Kom en herde gångande, - 
Med ett äpple uti handen,
Ämnadt åt den skönaste.
Evoé! hvad dock gudinnor, etc. etc.

3.
”Stanna, stanna, sköna gosse,
Unga herde! Stanna här!
Äpplet skall du den af oss ge’
Som du tycker skönast är!”
Evoé! hvad dock gudinnor, etc. etc.

4.
”Vishet stor skall du förvärfva,
- Sad’ den ena, - om du ger 
Gyllne äpplet åt Minerva,
Som du kysk framför dig ser!”
Evoé! hvad dock gudinnor, etc. etc.

5.
”Makt utöfver jordens söner,
Äras glans som ej går ner,
- Sad’ den andra - strax din lön är
Om du Juno äpplet ger!”
Evoé! hvad dock gudinnor, etc. etc.

6. 
Men den tredje, ack! den tredje,
Hon var tyst - af många skäl -
Hon fick äpplet strax med glädje -
- Calchas! - ni förstår mig väl? - 
Evoé! hvad dock gudinnor,
för att tjusa gossarna,
Evoé! mot andra qvinnor,
Ha’ fasoner som ä’ bra!

 Och så här gjorde [Jussi Björling YouTube ; Alternative]

Calchas. (ger honom ett handslag). Gratulerar!
gratulerar! - Venus befaller - och jag lyder - med
smärta, det kan jag inte neka till - ty Menelaos är
inte för mig en herrskare - han är en vän - men
ia alla fall - jag upprepar det, eftersom det inte finns
något annat sätt, så lyder jag! - Mina orakel, min åska
och jag sjelf är till er tjenst! - Vill ni att jag genast
presenterar er för drottningen?

Paris. Gerna det - men utan att säga henne
hvem jag är! Jag vill iakttaga det strängaste inkognito
- ända tills ögonblicket eller situationen är lämplig för 
en riktigt god teatereffekt!

Åttonde Scenen

DE FÖRRE. HELENA och ADONISGRÅTERSKORNA
(Tempelportarne öppnas, och gråterskorna nedstiga sakta 
och långsamt två och två. Melodramen från bref-
vets läsning återtages under defileringen. Qvin-
norna gå förbi utan att fästa någon uppmärk-
samhet vid herden, som å sin sida knappast be-
traktar dem. Men är Helena synes allrasist på
tempeltrappan, synes hon slagen af herdens skön-
het. Paris synes upprörd vid drottningens anblick.

Calchas (sakta till Paris, i det
han visar honom Helena).

När erför Helena inför hans anlet träder,
Skön som det namn hon bär,
Du honom visa skall den nymf i drottningkläder,
Och säga: Hon det är! -
(Alla qvinnorna gå till venster. Helena qvarhålles af 
en oemotståndlig makt bredvid den vackre, okände
herden.)

Nionde Scenen

HELENA. CALCHAS. PARIS.

Helena. Calchas?

Calchas (närmar sig). Höga drottning!

Helena (visande på Paris). Hvem är den der
sköne unge mannen?

Calchas. En utländning - - 

Helena.
Jag vet ej hvilken rang af händelsen han fått,
Jag vet blott att hans blick är snillrik som hans änne,
Och att mer skön gestalt ej någonsin har gått
Förbi en drottnings blick i drömmen, än just denne!

Calchas. Hvad hör jag? vers, min drottning!

Helena. Var det vers? … Det vet jag inte …
det föll sig så af sig sjelft vid hans åsyn! - Hvad är
hans yrke?

Calchas. Han är herde!

Helena. Herde?

Calchas. Så påstår han åtminstone sjelf.

Helena. Huru lyckligt för herdinnorna, om han 
inte är annat än en herde! - Men är han verkligen en sådan?

Calchas. Jag vet inte … men om ni behagar
fråga honom sjelf. så …

Helena. Ja det var en god idé! - Lemna oss
kära Calchas! Gudarne tala till mig genolm dig. - Jag 
skall fråga honom.

Calchas (afsides, betraktande Helena och Paris). 
Jag tvår mina händer - alltsammans kommer an på
ödet! - (han går in i templet.)

Tionde Scenen.

HELENA. PARIS. (Sedan) CALCHAS.

Helena (afsides). Hvarför är jag väl så upprörd?
- Det är alldeles som om det skulle hända mig något
obehaglift!

Paris (afsides). Detta är således den qvinna, hvars 
kärlek blifvit mig lofvad! - Ah! Venus vet hvad hon
gör - lefve Venus!

Helena. Sköne unge man!

Paris. Furstinna!

Helena. Är du verkligen endast en dödlig? -
Gudarna roa sig ibland med att förklädda vis sig för 
de dödliges ögon.

Paris (blygsamt). Jag är verkligen endast
en dödlig.

Helena. Det är inte möjligt!

Paris. Och inte alls förklädd - det försäkrar 
jag er!

Helena. En herde!

Paris. En herde!

Helena. Men hvar är då din hjord?

Paris (visar åt höger). Strax ofvanför backen der
borta i skogen!

Helena. Så, och hvarför har du lemnat den?
Huru kommer det till at du är här?

Paris. Man har sagt mig att är skulle bli en
täflling, och jag har kommit hit i hopp att kunna få
utmärka mig.

Helena (lifligt). Genom din skönhet?

Paris (blygsamt) Nej, genom min qvickhet, mitt
goda hufvud!

Helena. Din skönhet inte att förgäta! Jag skulle
inte säga det, om du vore något annat än en herde, - 
men åt en sådan kan man säga hvad som helst: du är
ohyggligt vacker!

Paris (afisdes). O Venus! (högt) Furstinna!

Helena. Åtminstone en face - visa dig nu i
profil - nu ännu mera på sida! (Paris vänder henne
nästan ryggen.) Han är naif - han har allting för
 sig! - Inte så mycket! (Paris vänder sig om.) Sätt
upp hufvudet lite - öppna inte munnen! - Hän-
förande.

Paris (afsides). O Venus!

Helene. Det är en riktigt vacker herde! Håll 
igen munnen! (stumt och något långt betraktande) Men
- jag glömmer mig för att betrakta dig! - Hvad tid
visar solen för dig?

Paris (ser uppåt). Tre och tjugofem minuter!

Helena (ser uppåt åt ett annat håll). Redan? -
Jag räknar bar till två och fyrtio.

Paris. Då gå ni efter, furstinna!

Helena. Om du går rätt så börjar festen om ett
ögonblick! O! denna grymma etikettsom plågar oss
furstar! En drottning har inte väl fallit i beundran
öfver en herde, och sett honom i fem minuter, färrän
etiketten kommer och skiljer dem åt!

Paris. Men trots skiljsmessan, finns det kanhända
ett sätt att meddela sig med hvarandra!

Helena. Ett sätt? - och hvilket då?

Paaris. 




© Staffan Jansson 2017