William Faulkner



The Digital Yoknapatawpha Project

Digital Yoknapatawpha

The Digital Yoknapatawpha Project

Om indianerna hos Faulkner

 A courtship. (Ikemotubbe, Hogganbeck)
  Faulkner skrev tre berättelser om Yoknapatawpahs Chiackasawindianer som en gång leddes av Ikemotubbe/Doom. Vissa händelser återges i alla tre, särskilt då Ikemotubbes resa till New Orleans och om hans återkomst några år senare nu kallad Doom. Även om ”A Courtship” är den sist publicerade av novellerna så är det den första när det gäller berättelsen om Ikemotubbes liv. Den särskilda hänvisningen till fördraget mellan hövding Issetibbeha (när Ikkemotubbes farbror) och general Andrew Jackson, innebär att Ikkemotubbes resa kronologiskt måste ske åratal efter det att samma resa görs i ”Red Leaves” eller ”A Justice”. Sådana inkonsekvenser bekymrade säkert inte Faulkner ett dugg, men det gör det  svårt att placera ”A Courship” tidsmässigt. Berättelsen bör dock utspelas mellan tiden för det historiska fördraget som Chikasawindianerna undertecknade med USAs regering 1818 och förvisningen av stammen till Oklahoma under tidiga 1830-talet.

Red Leaves


The Sound and the Fury : a hypertext edition (Äldre? site)
Sound and the Fury Wiki
Studyguide


Kort om läsningen av William Faulkner.
Faulkners värld Yoknapatawpha county är hans egen fiktiva värld, som väl ändå symboliserar Sydöstra USA i ett förfall. Det tycks nästan som om Faulkner mest berättar för sig själv och ingen annan, och därför tycks framställningen som pretentiöst otillgänglig för den oinvigde. 

Hur skall man då nalkas texterna?
För det första bör ge sig tid att läsa de viktiga romanerna och novellerna för att de subtila hintarna och meningarna skall framstå som klara. Ett antal aha-upplevelser bjuds det på om man gör sig mödan.
För det andra var Faulkner en isolerad författare som aldrig diskuterade sina texter med någon. Även därför blir somligt onödigt komplicerat. Andra kanske skulle hävda en motsats. Det är just genom komplexiteten som storheten i verket kommer till uttryck. Lite grand leker Faulkner med läsaren genom att med flit komplicera förståelsen av det berättade. Men något mer tillgänglig kunde han säkert varit genom att kasta om det som skall berättas en smula i presentationen.
Man vågar nästan påstå att det var snudd på att ingen läsare alls upptäckte storheten med Faulkner. Ja han blev nästan oläst över huvud taget, men så kom samlingsvolymen ”The Portable Faulkner” som är en superb antologi med de viktigaste texterna och den boken är också försedd med viktiga kommentarer även av Faulkner själv.
  För att rätt förstå de relativt få novellerna där indianer figurerar krävs en viss bekantskap med Faulkners hela romanvärld. 
  Precis som med en annan faulknerst inspirerad författare, Louise Erdrich, tjänar läsaren på att läsa vissa texter i ”fel” ordning för klarhetens skull. Nackdelen är då att en del spännande eller mystiska händelser blir avklädda sin mystifikation som då aldrig drabbar läsaren.
  Så t ex tjänar man väldigt mycket på att läsa Faulkners ”Stormen och Vreden” från slutet. Det är många som fastnat i kapitel etts experimentella berättande och inte känt någon större motivation att fortsätta läsandet därför att texten vid en första läsning kan förefalla obegriplig. Det är skada att ”The Portable Faulkner” aldrig översatts till svenska. Här ges ett antal ingångar som kan hjälpa läsaren till en större förståelse för hela romanbygget och då läser man ju texterna i en helt annan ordning än t ex som de publicerades. 
  Det är som om Faulkner (som vi sade ovan skrev mest för sig själv) skriver ett slags minnen ur sin fantasivärld och han skriver dem styckevis och fragmentariskt som om han drömt fram dem. Ibland märks behovet (?) av en redakatör då onödiga (?) inkonsekvenser uppstår. Folk som onekligen är desamma i olika romaner får lite olika namn, eller är lite olika släkt med andra beroende på stundens ingivelse och ovillighet att kontrollera fadäser.  Det sägs också att när han väl lämnat manuset till tryckning så ägde han ingen kopia och skaffade kanske inte ens ett tryckt exemplar av den publicerade boken.   
  Ibland lägger Faulkner emellertid ut dimridåer genom att medvetet leka med namn och relationer. Det finns t ex ett par stycken Quentin Compson, varav en är en kvinna. Den efterblivne Benjy heter egentligen Maury, men det sägs aldrig rent ut. Sammanhang får klargöra.

——

Ofta handlar det om tidens gång och hur den inte alltid löper på det sätt vi tror. Som i ordstävet ”Det förflutna är inte borta. Det är inte ens förflutet”, ur den sena romanen ”Reqiuem för en nunna” (1951).

Hans problematisering av tid och kronologi är ett av de drag som placerar honom mitt i nittonhundratalets modernistiska litteraturfålla med författare som Proust, Woolf och Joyce. Just Joyces Stephen Dedalus ger uttryck för samma hållning i en annan berömd litteratur-meme: ”Historien är den mardröm ur vilken jag vill vakna.” Den som vistats en tid i Faulkners eller Joyces sällskap inser att det inte rör sig om litterära spetsfundigheter, utan kommer ur en stark och klaustrofobisk livskänsla av hur historien river och sliter i oss.

Faulkners förhållande till tiden, och hur några av hans mest kända romaner förhåller sig till USA:s inbördeskrig och Sydstaternas nederlag är kärnan i Michael Gorras nya och kritikerrosade bok ”The saddest words”. Gorras bärande tanke är att just det förflutnas närvaro är vad som driver Faulkners huvudpersoner. En tidsuppfattning där historien biter sig själv i svansen är en direkt följd av hur ett helt samhälle försökte skruva sig runt det faktum att Sydstaterna gått förlorande ur inbördeskriget och att slaveriet låg på historiens sophög.

Vid sidan av att vara en djupdykning i några av Faulkners inbördeskrigsromaner formar sig Gorras bok också till en kartläggning av Faulkners Yoknaptawpha county i Mississippi, den fiktiva värld han skapade och befolkade med familjer som Compsons, Snopes, Sartoris och Sutpens. Han vecklar ut Faulkners hela värld, lite som sådana där barnböcker där hus och landskap fälls ut när man slår upp boken.

Yoknaptawpha har sin fullständiga historia inflätad i Faulkners olika romaner, och den hänger ihop helt och hållet. Gorra läser den mot krigsförloppet i den verkliga Lafayette county, där Faulkners släkt (bland dem förfadern och sydstatsöversten William Falkner) verkade och där han själv kom att leva sitt liv. Men Faulkner skrev aldrig någon sådan historievolym, även om han ritade utförliga kartor.

Michael Gorra betraktar William Faulkner som den störste romanförfattaren i USA under 1900-talet. Han tilldelades Nobelpriset 1949. Foto: TT

Gorra får övertygande fram hur allt Faulkner berättar har en ”backstory”. Allt avgörande har redan skett och de enskilda personernas liv, och oftast tragiska vändningar, löper i de spår som plöjts upp av det stora som föregått. Som oftast är inbördeskriget och dess följder, ibland något annat. Men för det mesta är allt redan försent att ändra på. Där, menar Gorra, är Faulkner i allt väsentligt en produkt av den sydstatsvärld som format honom. Romangestalternas liv och ibland tiden själv kröker sig kring historiens tomrum, den insikt om nederlag och de svartas emancipation man strävar att hålla ifrån sig.

Den roman Gorra ägnar mest tid är ”Absalom, Absalom” (1936) som Faulkner skrev under sin tid som manusförfattare i Hollywood. Det är märkligt att påminna sig att den romanen gavs ut samtidigt med Margaret Mitchells ”Borta med vinden”, som i dag framstår som själva sinnebilden av en förljugen historieskrivning av kriget, av relationen mellan svarta och vita och fastklängandet vid sydstatarnas ”Lost Cause”.

”Absalom, Absalom” är en betydligt mörkare och mer flerskiktad historia som kretsar kring den underlige patriarken Thomas Sutpen, själv ur fattiga förhållanden, som dyker upp i Yoknapatawpha county och karvar ut en stor plantage ur marken med hjälp av femtio fransktalande slavar av karibiskt ursprung. Han är brutal och fåordig, älskar våldet för dess egen skull och försvinner under några år ut i kriget med det regemente han själv satt upp. Men hans egenskapade värld slås i spillror när hans son Henry en kväll skjuter ihjäl sin syster Judiths fästman Charles le Bon, som också är Henrys vapenbroder i Sydstatsarmén.

Så rakt på sak berättar inte romanen. Den som steg för steg och långt senare tolkar historien är Quentin Compson, en av huvudpersonerna i Faulkners genombrottsroman ”Stormen och vreden” (1929), som själv tar livet av sig i den boken. Nu är det några år tidigare, och Quentin får höra berättelsen dels av den gamla ”miss Rose”, dels av sin far.

Faulkner och Quentin skalar av version efter version; skedde mordet för att Charles redan hade en svart älskarinna och en son i New Orleans? Nej. Var det för att Charles kan vara son till Thomas Sutpen, och att relationen därför är incestuös? Kanske; men den verkliga förklaringen är att Charles är Thomas son med en svart slavkvinna och själv hånfullt säger till sin vän – och halvbror – Henry: ”I’m the nigger who is going to sleep with your sister”. Sedan faller skottet ingen i romanen hör.

Quentin kommer att ta livet av sig av liknande skäl: hans besatthet av sin systers sexualitet är också incestuös. Men i den senare romanen ”Absalom, Absalom” skänks Quentins självmord en historisk klangbotten. Så mycket i Faulkners egen samtida Söder handlade om skräcken för rasblandning och för fruktan för svartas rättigheter. Det är ungefär samtidigt som ”Stormen och vreden” skrivs som statyerna av Robert E Lee skjuter upp som svampar ur jorden. Det mest skrämmande var tanken på denna rasblandning, som för Faulkners romanpersoner har samma laddning av social fasa som incest.

Gorra plockar ett efter ett fram alla de känsliga ställena i Faulkners romaner, där hans gestalter kan låta som fullblodsrasister likväl som medborgarrättsaktivister; det är de, men som romangestalter och inte som språkrör för det ena eller det andra. Här finns ett fåtal svarta romanpersoner, som ibland är klichéer, ibland mycket levande, som Ringo i ”De obesegrade” (1938) som under den avstannade ”rekonstruktionen” i inbördeskrigets följd får fälla repliken: ”Det här kriget är långt ifrån över. Det började bara bra.”

Faulkner kunde gå in i de olika hållningar han såg omkring sig och göra dem till levande litteratur. Men hans romaner är inte moraliteter. Som Toni Morrison sade om Faulkner är det mest imponerande i hans romankonst ”hans vägran att vika undan med blicken”.

Faulkner var en produkt av sin tid och sin plats och kunde också kläcka ur sig saker som får somliga att vilja plocka bort hans böcker ur bibliotekshyllorna. Men Gorra står fast i sin övertygelse om att Faulkner är USA:s främste 1900-talsförfattare.

Faulkner skrev också detta stycke i ”Stormen och vreden”, där den dödsmärkte Quentin Compson förstår något om sin samtid när han kommer ombord på en buss och inser att den enda lediga platsen är bredvid en svart man. Han slår sig ned och tänker att detta att vara ”svart” ”inte är en personlig egenskap, utan en negativ motbild av de människor han omges av.”

Och de sorgligaste orden i engelska språket var enligt Faulkner ”was” och ”again”.

Ur rec Gorra: Saddes words av Ola Larsmo