Elegi skriven på en lantkyrkogård 

Elegi skriven på en lantkyrkorgård

I rymden tonar aftonklockans slag,
och långsamt hjorden följer ängens stig,
trött vandrar bonden hem från slutad dag
och lämnar allt åt mörkret och åt mig.

Nu kvällens glans i solnedgången dör,
högtidlig stillhet över nejden rår,
blott ollonborrens dova surr man hör
och sömning skällas klang bland hjordens får.

Och från det murgrönsklädda tornet
därför månen klagar ugglan högt sin sorg,
när någon kommer hennes bo förnär
och vågar störa hennes dystra borg.

Inunder knotig alm och tårpils sus,
där mullen häver sig likt stormrört hav,
envar för sig i Dödens trånga hus,
byns enkla fäder sova i sin grav.

Nu välluktsmättad morgonvind ej mer,
ej heller svalans kvitter från dess bo,
ej hanens gäll och horn, som eko ger,
skall väcka dem ur deras lugna ro.

För dem ej längre tändes hemmets härd,
och flitig husmor inga sysslor har,
de mötas ej av ivrig välkomstgärd,
när barnen flockas kring en älskad far.

De mången skörd med sina liar skar,
där hårda tegen plöjts av deras plog.
Till fältet glatt de körde sina par;
med skarpa yxor fällde de sin skog.

Giv deras flit åt flärden ej till spe,
och det som kojans enkla glädje gör.
Låt den förnäme ej föraktfullt le,
då han de ringas korta saga hör.

Ty andryg högfärd, maktens stolta prål,
och allt vad skönt och rikt, som världen gav,
dem väntar oundvikligt samma mål,
ja, ärans stråt är vägen mot en grav.

Ej räkna dem, du stolte, såsom fel,
att deras gdrav ej pryds av segerns palm,
där under dunkla valven orgelspel
ledsagar fromma ljuden av en psalm.

Kan marmorbilden, gravens urna väl
med andra åter fylla kallnat bröst?
Kan äran kalla låter flyktad själ,
och Dödens örda lyss till smickrets röst?

Här gömmes kanske i sin glömda grav
ett hjärta fyllt av himmelsk glöd en gång,
en hand som kunnat bära härskarstav
och väcka lyran till extatisk sång.

Men åldrig kunskaps långa lärdomsskrift
har aldrig deras ögon skåda fått,
ty armod släckte själens ädla drift
och frostslog deras andes unga skott. 

Så mången musslas pärla, vit som snö,
att gömmas djupt i havet blev dess lott.
Så mången blomma föds att osedd dö
och vällukt skänka tomma rymden blott.

förbjöd dem deras lott: den skrev en lag 
för deras dygd, men ock för deras brott;
förbjöd dem furstar slå i blodigt slag
och vägra bättring av den usles lott.

Att dölja smärtan av ett samvetskval
och kväva ordnad över öppen skam,
att inför guldets makt och högmod fal
ovärdigt lov och smicker bära fram.

Ty långt från hopens lumpna tävlingsstri
dvar deras önskningars försynta mått;
längs livets undanskymda varddgslid
de lugnt sin obemärkta bana gått.

Att värna deras vigda stoft, som skydd
en bräcklig minnesvård där lutad står,
med några enkla verser klumpigt prydd
och tigger ögat gärden av en tår.

Av olärd sångmö enkelt ristas här
blott namn och år som enda hyllningsgärd
och mången helig text, som mänskan lär,
att modigt träda an sin sista färd.

Ty vem som offer blev för glömskans lag
ur denna värld av tårmängd glädje gick
från livets varma lust och munter dag
och såg tillbaka ej med trånfull blick?

I döden än vi söka vännens bröst,
och trötta ögat tårars tröst begär;
ur graven ropar än naturens röst,
och samma eld vår aska än förtär.

Men du, av dessa simpla gravar rörd,
som här de ringes saga skildrat har,
av stilla eftertake kanske förd,en syskonsjäl skall fråga vem du var. -

En grånad bonde lälmnar nog besked:
”Vi sågo honom ofta hastigt gå
i tidig morgon ren lngs daggvåt led
att kullens krön i soluppgången nå.

Det trädet här han kunde sitta vid,
som nyckfullt vridna rötter sänder opp,
och sorglös drömma där till middagstid
och stirra blott på bäckens lugna lopp.

I skogen där, än med föraktfullt skick,
han strövade omrking likt en förryckt;
än lutad, blek, beklagansvärd han gick
än hopplöst kör, än som av sorg betryckt.

En dag jag honom ej som vanligt fann,
på kullen ej, vid trädet ej han låg;
en morgon än, och än en dag försvann,
men aldrig mer, som förr, man honom såg.

Den nästa över kyrkogårdens gräs
man långsamt bar på övligt sätt hans bår; -
men nalkas Ni, som läsa kan, och läs
på stenen dör, som under törnet står.”

GRAVSKRIFTEN

Här vilar ljuvt, i jordens sköte gömd,
en yngling, okänd utan börd och glans;
av Gunst och Rykte blev han städse glömd,
och vemods tunga lott blev tidigt hans.

Han ägde godhet, som från hjärtat går,
vad himlen honom mångfalt gav igen;
han Nöden gav (sin enda skatt) en tår,
och fick av himlen (vad han bad) en vän.

Ej längre sök hans dygder räkna opp,
och nämn ej mer hans brister här vid namn;
de vila alla, bävande av hop,
till Domens dag i Herrens fadersfamn.
                                  

                           Arvid Stålhane 
                            (jfr även Silverstolpes tolkning)







vau© Staffan Jansson 2017