Ode till en grekisk urna

Ode till en grekisk urna av John Keats

Du fridens ännu oförkränkta brud,
lång tystnads fosterbarn ur seklens jord,
hur kan din krönika i vårlig skurd
stå upp och överglänsa diktens ord?
Vad lövad saga från arkadisk bygd
med gudar eller dödliga står här
som rankor slingrad kring din ädla form?
Vad vild förföljelse i trädens skygd,
man efter mö i flämtande begär,
vad rör och pukor? Vad förälskad storm?


Hörd sång är ljuv, men ljuvare ändå
är ohörd sång, och därför milda rör,
om sinnets öron ej ert spel förstå,
stäm upp för anden som i tjusning hör!
Du unge spelman, håller tonen kvar,
du, stolte älskare, din kyss ej får,
men gräm dig ej, ty du vet: din älsklng är
beständigt ung, beständigt ogripbar,
och under samma friska lövverk går
hon alltid skön, du allti lika kär!


Ack, sälla löv som aldrig blir till mull
och slipper bjuda varje vår farväl,
och sälla blåsare med flöjten full
av visor, evigt nya för vår själ!
Och sälla kärlek! Sälla, sälla lott,
som alltid blossande och alltid ung
bär outsprunga löften i sin blom!
Hur långt från mänsklig lidelse som blott
gör hjärtat sorgesamt och hågen tung
med brännhet panna och förtorkad gom!


Säg , vilka vandra till din offerfest
och till vad vårgrönt altare i ro
du leder själv, o underbare präst,
en ung, girlandprydd, silkehullig ko?
Vad stad i fjärran, byggd omkring sin borg,
i bergens luft, vid havets böljesvall
står tömd på folk i denna morgonstund?
Du lilla stad! Så skola dina torg
stå tomma jämt, och ingen hemvänd skall
berätta där din tystnads fromma grund!


O daning du av attiskt, lugnt behag!
Med marmormän och marmor mör i ring
och gräs och lummighet av enkelt slag
vår tankes bry du lättar, tysta ting,
som evigheten -: Kalla pastroral!
Vårt släkte åldras, men i härlighet 
skall du bestå, för människan en vän.
”Skönhet är sanning”, lyder tyst ditt tal,
”och Sanning Skönhet - det är allt ni vet
och allt ni här behöver veta än."
                            
                                       Anders Österling

På samma tema, fast inte fullt så högtidligt skriver Emily Dickinson

För skönhet dog jag

För skönhet dog jag, men vadr knappt 
i graven lämpad in,
då en som dött för sanning bars 
till platsen bredvid min.

”Vad dog du för?” han frågade.
”För skönhet”, blev mitt svar.
”Och jag för sanning - de är ett,
vi är ett brödrapar.”

I samspråk låg vi så,  som om
vi mötts, och varit släkt,
tills mossan våra läppar nått
och våra namn betäckt.
  
       Översättning av Erik Blomberg.

vau© Staffan Jansson 2017