Emily Dickinson 1830-1886

images

Emily (t v) som barn


I am nobody - Emily Dickinson reading - analyses


EMILY DICKINSON 1830-1886 New England / Amherst, Massachusetts Wiki

            - INTUITIVT OM VARANDET SETT SNETT FRÅN UTSIDAN -
              (eller om livet som obeständighet eller kanske än mer om dess
               obegriplighet?)

Emily Dickinson, vem var hon? En av USAs mest betydande poeter förstås. Läs engelska 
Wikipedia för mer info.

Men, ok. Här en del fakta:

Emily Dickinson föddes i december 1830 i Amerherst Massachussetts där hon alltid kom att bo. Familjen räknar anor från de första puritanska migranterna på 1600-talet. Hennes farfar hjälpte till att grunda Amerherst College. Och 1813 lät han bygga det berömda familjeresidens där Emily tillbringade mesta delen av sitt liv.
 Emily utbildades vid Amherst Academny (Amerherst college) under 7 år och därefter under ett år vid Mount Holyoke Female Seminary. Hon blev redan som ung mycket intresserad av att skriva poesi. Hon var enligt nyare forskning, tvärtemot den konventionella föreställningen om henne som tillbakadragen och skygg, mer lik den personlig som TV-serien ”Dickinson” visar. Social, spirituell och sällskaplig. Åtminstone uppåt 30-årsåldern.
  

               
 1. EMILY HADE NOG INGEN SOM HELST LUST ATT VARA NÅGON ANNAN ÄN SIG SJÄLV TROTS DET.   
Wikipedia sv

Hennes texter kan nog ofta läsas som texter skrivna av en person
som kanske inte ”räknades", eller knappast ens ville ”räknas”.
Inte utav dem som räknar eller räknas i a f.

       

I’m Nobody! Who are you?
Are you — Nobody — too?
Then there’s a pair of us!
Don’t tell! they’d banish us — you know!
How dreary — to be - Somebody!
How public - like a Frog —
To tell one’s name — the livelong day —
To an admiring Bog!

Dikten ovan fångar nog Emily Dickinsons känsla av att vara annorlunda. Men absolut inte sämre än någon annan. Dikten riktar sig mot dem som vill vara pretentiösa och vad man i bland kallar att göra sig ”märkvärdiga”. Grodan förstår man bäst om man läser det såhär: Hur hemskt att vara ”någon märkvärdig”, att göra sig hörd hela dagen och få sitt cred av ”pöbeln”, likt en groda får sitt från ett beundrande träsk!

INGEN KNÄPPSTARE PRECIS
Annars var Emily Dickinson INTE ALLS någon excentriker, knäppstare eller ens udda fågel, åtminstone inte före tjugofemårsåldern. Familjen var omtänksam och väl etablerad i Amherst. Emily deltog ofta och gärna i sociala aktiviteter. Sjöng och diskuterade. Läste och fick en god skolundervisning. Ansågs nog som en central medelpunkt i sällskapslivest. Reste en del. Var populär bland barn. 
  (Hennes utbildning avbröts emmelertid i förtid och kanske kan man ana en föräldradominans som tvingade Emily och systern att förbli ogift och stanna i hemmet. Kanske var det fadern som hindrade hennes framtid som författare??)
  Däremot såg hon på tillvaron snett från utsidan som sagt och ansåg nog att
mainstreammänniskor inte nödvändigtvis hade rätt i sak, särskilt  om tillvarons mål, mening eller skapnad. Och skulle någon anse att ED var den avvikande så använde hon så klart en argumentation som skulle bli vanlig senare, särskilt under motkulturens 60-tal. Såhär:

Much madness is divinest Sense -
To a discerning Eye -
Much Sense - the starkest Madness -
’Tis the Majority
In this, as all Prevail -
Assent - and you are sane -
Demur - you’re straightway dangerous - 
And handled with a Chain -
                                                       #435
(Ungefär:
Mycken galenskap (som ses som tokerier av etablissemanget) är gudomligt förnuft -
För ett kritiskt öga är mycket av vad som allmänt kallas förnuft, värsta galenskapen.
Det är så vanligt folk ser på saken.
När allt kommer omkring -
Håll med - och du är frisk
Ifrågasätt - och du är rent utav farlig -
och då är det bäst att hålla dig fastkedjad eller inlåst.


  INGEN VISSTE ATT HON SKREV POESI...
  Ansågs nog mer som spirituell och smart än som författare. Ingen visste ju ens att hon skrev poesi. Inte ens hennes närmaste.  Var hon känd så var det för hennes karismatiska och spirituella personlighet och för hennes trädgårdskunnande.

Kanske blev hemma ändå alltför viktigt och bidrog till en under senare livet isolerad hållning. Hon trivdes bäst hemma, med en liten bit natur och trädgård och böckerna, pianot och det välbekanta. Antagligen hade hon kommit på att en relation till män av typ äktenskap var omöjlig. Vilket inte hindrade att hon var emotionellt mycket affekterad av såväl kvinnor som män.
   Angående hennes senare tillbakadragenhet, som nog mest gällde främmande, kan man ju misstänka en viss bacillskräck som ju var väl motiverad med tanke på hur många som dött kring henne under hennes relativt korta liv. Och med tanke på en väldige dräparen tuberkulosen. Döden blev ju ett centralt tema i diktningen.

HENNES KÄRLEKSLIV
Hennes kärleksliv är mycket omdiskuterat. Ibland är påståenden och argument besynnerliga. Hur skulle hon t ex kunna ha en kärleksaffär på äldre dagar med en äldre man, om hon levde i total isolering. Kärlek per brev? Mest sannolikt var hon i vilket fall inte beredd att leva tillsammans med en man i ett fullbordat äktenskap. Hennes lesbiska (?) (eller djupt vänskapliga) förhållande till svägerskan Sue verkar ganska väl dokumenterat. Sue och Emilys bror Austin bodde ett stenkast från det Dickinsonska huset, och även Austin hade fadern arrangerat för att inte lämna Amherst. 
Emilys brorsdotter Martha Dickinson Bianchi skrev om Emilys förhållande hennes mamma Susan (Sue) hade med Emily D. Susan och Emily möttes innan de var tonåringar och blev älskande och vänner. Emily skrev konstant till Sue (trots det geografiskt nära avståndet ) och förklarade sin kärlek till henne något som  Emilys första biografer valde att ignorera). Hon uttryckte sina känslor på ett poetiskt språk med litterära metaforer då den tiden väl aldrig klarat någonting mer explicit. Detta i sin tur gör ju att närheten i relationen aldrig kan vara helt klarlagd.

images

Emily Dickinson

POETEN E D - DÖDEN SOM REALITET OCH DRÖMMERI VAR ETT AV POETENS CENTRALA TEMA
Väldigt många i Emily Dickinsons omgivning dog tidigt. Tuberkulosen och andra sjukdomar var ett ständigt gissel. Till slut var det inte mycket kvar av Dickinsonsläkten. Stundtals verkar döden utgöra hennes längtan, hennes fiancé. Saknaden efter alla de avlidna kring henne är en helt annan sak.

Because I could not stop for Death (479)

Because I could not stop for Death – 
He kindly stopped for me – 
The Carriage held but just Ourselves – 
And Immortality.

We slowly drove – 
He knew no haste
And I had put away
My labor and my leisure too,
For His Civility – 

We passed the School,
where Children strove
At Recess – in the Ring – 
We passed the Fields of Gazing Grain – 
We passed the Setting Sun – 

Or rather – He passed us – 
The Dews drew quivering and chill – 
For only Gossamer, my Gown – 
My Tippet – only Tulle – 

We paused before a House that seemed
A Swelling of the Ground – 
The Roof was scarcely visible – 
The Cornice – in the Ground – 

Since then – 'tis Centuries – and yet
Feels shorter than the Day
I first surmised the Horses' Heads
Were toward Eternity – 

(Innebörden av dikten torde ge uttryck för EDs ambivalenta inställning till just döden.  Inledningsvis verkar döden vara en vänlig bekant. Författaren söker inte döden, den tvingar sig vänligt på. De som färdades i vagnen är förstås författaren och döden OCH odödligheten personifierad (immortality). Man kunde ju tänkt sig att mortality skulle varit det självklara valet av ord, men immortality antyder att döden inte är slutet, utan evigheten. Döden behöver inte vara skrämmande i den meningen. Döden här KAN vara eller bli hennes tillkommande man eller älskare). 

  Strof 2. Döden har ingen brådska, men Emily måste vänligen överge sitt arbete och sin fritid. D v s jordiska sysselsättningar. Likt en kvinna som skall dela livet med en man kanske måste ändra sin livsföring och levnadssätt ??)
  Strof 3. De passerar en skola där barnen leker i ring under rasten, och de passerar fält och den nedgående solen. (Symbol för livets slut förstås).
  Strof 4. Eller det var solen som passerade (här kanske övergav) dem och kvällsdaggen gör att författaren huttrar för hon har bara en florstunn sjal omkring sig. (Tippet och Tulle är tunna plagg av sjalstyp). Nu klädd i begravnings eller nattkläder börjar dikten vända mot en mer otäck form av död, där den fysiska graven skymtar, se strof 5.
  Strof 5. Vi stannade fram för en byggnad/hus/konstruktion som tycktes som en hög på marken, taket syntes knappt och det var kantat längs marken. Läs: De stannar vid en uppgrävd grav. Jorden bildar en kulle, graven har inget tak, men en slags brädfodring finns kring dess kanter.
  Strof 6. Sedan dess och det är århundraden som förgått, men den tiden känns kortare än en dag, och författaren förstår att hästarna (som drar vagnen) ändå har  sina hvuden pekade mot evigheten.

 

Dickson Bianchi, Martha
The life and letters of Emily Dickinson / by her niece Martha Dickinson Bianchi ; with illustrations. - 
Boston and New York, Houghton Mifflin Company, 1924. - 386 p. : ill. Index.

Ford, Emily Fowler (Biografi)
Growing up with Emily Dickinson

2. LITTERATUR OCH LÄSNING VAR VIKTIGA FÖR EMILY DICKINSON - HON RESTE MEST VID SKRIVBORDET

There is no Frigate like a Book
To take us Lands away
Not any Coursers like a Page
Of prancing Poetry - 
This Travel may the poorest take
Without offence of Toll - 
How frugal is the Chariot
That bears the Human Soul -

Ingen fregatt kan som en bok
oss ta till fjärran länder
och inga ystra hästar som en sida
dansanta dikter - 
Den färden kan en fattig göra 
utan problem med tull -
Så utan anspråk vagnen är 
som lyfter människans själ -
(Översättning Vinde)

Andemeningen:
Ingen farkost kan som en bok 
ta oss till fjärran länder
och inga ystra hästar som en sida
dansanta dikter -
Den färden kan en ÄVEN en fattig göra
utan problem med vare sig tull, eller myndigheter eller andra hinder eller bekymmer -
Så utan anspråk vagnen är
som lyfter människans själ.

Det är såklart inget fel på den översättningen, men…
Precis som Pernilla Stalfeldet en gång var hejdlöst rolig i en bilderbok där hon var alltför precis, så blir fregatt och tull alldeles för precisa synonymer till frigate och toll. Stalfeldt skriver ungefär såhär, det är väl i ”Hårboken": ”Om man har peruk så kan den råka åka ner för ögonen, och om man då cyklar och man då inte ser, kan man råka åka ut på en åker.”
  Man kan ju råka åka ut på vad som helst ju, så det blir väldigt roligt.
En fregatt är ju väl precist uttryck. Nu kan man invända att fregatt som uttryck för farkost får tankarna till äventyrsromaner som Skattkammarön och liknande. För all del. Men Dickinson själv ersätter fregatten med såväl Coursers = springare = hästar och ”Chariot” (stridsvagn, tanken går mot Iliaden) mot slutet av dikten. Eller hur?
Tull däremot MÅSTE ERSÄTTAS med lite annat uttryck tycker jag. D v s alla tänkbara hinder som står i vägen för andra aktiviteter än att läsa. För att det hela skall bli mer begripligt. Men det kanske inte skall vara det, begripligt allltså. Emellertid har vi så mycken möda med att förstå ED i alla fall, att lite hjälp på traven inte skadar?

3. ETT ANTAL PERSONER VAR VIKTIGA FÖR HENNE
Mer om viktiga personer i hennes omgivning hittar man här:

4. SÄRSKILT RELIGIÖST VAR EMILY DICKINSON INTE
men det är klart att hon reflekterar över existensen.

Though the great Waters sleep,
That they are still the Deep,
We cannot doubt -
No vacillating God
Ignited this Abode
To put it out -

Vi kan väl anta att meningen helt enkelt är den att världen knappast skapades för att så förgöras med ens.

5. DÖDEN VAR ALLTID NÄRVARANDE

Döden är den mjuke friaren
som vinner till sist.
Det är ett giljande i smyg
som börjar först

att antyda blekt
och närma sig vagt
men djärvt till slut med fanfarer
och tvåspänd vagn.

I triumf går färden 
mot trohet ej känd
och frändskap så tillgänglig
som porslin.
 (Övers. Löfmarck)

Originalet:
Death is the supple Suitor
That wins at last—
It is a stealthy Wooing
Conducted first
By pallid innuendoes
And dim approach
But brave at last with Bugles
And a bisected Coach
It bears away in triumph
To Troth unknown
And Kindred as responsive
As Porcelain.

”To troth unknown” betyder väl att författaren inte vet vad som händer efter döden. Man vet inte vem eller vilka man svär trohet ”troth” till, eller tvingas trohet till? Vilka man måste umgås med helt enkelt. Det kan ha varit viktigt för ED som ju helst inte umgicks med främlingar under senare delen av livet. (Kanske finns en dubbelbetydelse av ”troth” som ”träda”, gå, på okända stigar). 
Porslinet som ”responsive” är dunkelt. Reponsive kan betyda lyhörd men också känslig, sårbar eller ömtålig. De man tvingas umgås med (Kindred) är antingen hårda och kalla, men också lättstötta som porslin (alltså även lättretade?) . Något som antingen är stendött eller skört, eller bådadera. I alla fall inte nödvändigvis angenäma för en halveremit.

  Men oavsett det. Dickinson raljerar lite galghumorisktiskt om döden som först smyger sig på och när den väl kommer med dunder och brak, ja vad som då blir vet vi inte något säkert om, inte något vi kan lita till eller vara säkra på, eller vart det bär. Lite upprepar Dickinson sitt paradnummer att kasta in ett till synes malplacerat ord (Porcelain) för att täcka in, eller skapa, ge utrymme för en mängd olika associationer.
  Jämför t ex slutet på den långa nonsensdikten Sic transit gloria mundi:

……….
 Sic transit gloria mundi…..
…..

The memory of my ashes

Will consolation be

Then farewell Tuscarora 

And farewell Sir, to thee.

  Hela dikten (Sic gloria…) verkar vara en nonsensdikt, som hänvisar till diverse populärvetenskapliga notiser och skall visa lite på Emilys beläsenhet. Men att kasta in ordet ”Tuscarora” i slutet av dikten verkar märkligt, ty inte alltför många identifierar det med ”den sjätte” irokesstammen med det namnet. Man får intrycket att hon slänger in ordet för att just skapa lite ovisshet med oändliga tolkningsmöjligheter som (rolig) effekt av detta. Kanske tyckte hon helt enkelt att ordet lät roligt (och mystifierade lite).
  Det kan ju också vara så att mottagaren av denna ”Valentine” visste precis vad Emily syftade på. Ett gemensamt skämt kanske?

6. ATT LÄSA HÖGSTÄMT OCH HÖGTRAVANDE ELLER….?
    Någon har räknat ut att det mesta ED går att sjunga (eller läsa) till 
sången Gilligans Island!! Alltså skämtsamt hurtig med ett flin i mungipan.

7. EMILY DICKINSON OCH BOB DYLAN
   Inte bara så att Bob Dylan med säkerhet läst och påverkats av Emily Dickinson. Deras persona är väldigt kongruenta, låt vara att Bob sjunger och spelar dessutom.
Behovet att mystifiera såväl i text som i sina liv är slående lika! Det är nog autentiskt i bägge fallen och ingen mask från Bobs sida. Att Bob förutom musikaliska influenser från Woody Guthrie, bluesartister mm också tidigt kom i kontakt med poeter som Edna St. Vincent Millay, Dylan Thomas, Emily Dickinson, Rimbaud, Brecht, and Byron var Suze Rotolos förtjänst.
  Som personer är och var båda synnerligen karismatiska till sin natur. Bob är ju ett levande mysterium och ED kallades ibland The Myth of Amherst.

8. EMILY DICKINSON VAR MÅHÄNDA VÄLDIGT SNYGG.
I a f sade hon det själv. Hon kallade sig ”The Belle of Amherst”. Säkert med en glimt i ögat och eventuellt talade hon här baklänges. D v s menade motsatsen.