Ruinerna - det sublima


En bild som Elias gjorde efter han varit i England.

12186553_fullsize_med_hr


Olja på duk 43 x 53 cm. Förgylld empire ram.


Utförd 1775-1780 under senare delen av Martins första vistelse i England 1768-80, allmänt ansedd som hans bästa period. En förstudie till målningen, troligtvis utförd framför motivet, 30 x 42 cm, finns i Nationalmuseum (NMH 189/1921) (se bild). Michael Ahlund, författare till "Landskapets röster. Studier i Martins bildvärld", 2011, chef för Gustavianum i Uppsala, har välvilligt påpekat att den prisnotering Martin åsatt förstudien är i shilling och pence. Detta visar otvetydigt att motivet är hämtat ifrån England. Martin hade en butik vid Leicester Square i London där han bjöd ut sina verk och priset refererar sannolikt till priset han begärde för målningen.

Motivet förefaller vid första anblicken vara ett ordinärt lantligt landskap med en kvarnliknande byggnad som förfallit till en överväxt ruin. En parkbänk placerad ovanpå ruinen avslöjar emellertid att landskapet är anlagt, helt i enlighet med den rådande engelska park- och trädgårdsarkitekturen vilken under 1700-talet kom att revolutionera tidens uppfattning om naturen. Bilden för tanken till motsvarande svenska parkanläggningar, exempelvis den engelska parken i Forsmark. Trädslagen intill ruinens vänstra sida avviker från de omkringliggande arterna och är troligtvis av exotiskt ursprung. Utan detta inslag skulle naturen i målningen framstå som vild i motsats till kultiverad. Centralt i bilden har Martin införlivat en konstnär bärande på sitt staffli, möjligtvis tänkt att föreställa honom själv.

Erövringen av naturen, en av 1700-talets största andliga landvinningar inom park- och trädgårdskonsten, var en reaktion mot barockens rätvinkliga trädgårdar och uppstod parallellt med den engelska naturpoesin. En av dem som inledde oppositionen mot den franska trädgårdstilen var Joseph Addison (1672-1719) som i The Spectator uttalade sin förkastelsedom över träd, klippta i kon-, glob- eller pyramidform. Istället prisade han trädens fria naturliga växt: ”The beautiful wildness of nature”. Alexander Pope (1688-1744), författaren till en av de tidigaste naturbeskrivande dikterna i engelsk litteratur, ”Windsor Forest”, 1713, yttrade sig i samman anda. Både Addison och Pope anlade sina egna trädgårdar för att omsätta sina idéer i verkligheten. Särskilt ryktbar var Popes trädgård vid hans villa i Twickenham vilken Elias Martin kom att avbilda på uppdrag av prins Karl, sedermera kung Karl XIII. Ur kravet på mer naturlighet genom undvikande av det regelbundna (”naturen avskyr den räta linjen"), utvecklar sig den engelska trädgården till ett slags landskapskonst, ett urval av små konstgjorda naturstycken av varierande art, vilka anslog skiftande stämningstoner hos den svärmiska betraktaren. Ruiner, eremithyddor, gravvårdar, tempel, illusoriskt insatta i terrängen, medverkar härtill. Man gestaltar inte längre trädgården efter en arkitektonisk tanke, utan efter en litterär eller målerisk.

Martin var mycket förtrogen med den engelska naturpoesin och kom att hämta motiv från en rad engelska trädgårdar och parker, bland dessa Hamilton park vid Painshill nära Cobham (i jakten på stämningsväckande illusioner hade dess ägare, Charles Hamilton låtit anställa en person att spela rollen som en eremit i en usel koja). Den lärde språkforskaren J. J. Björnståhl uppmärksammade vid sitt London-besök 1774 att Martin blivit en populär konstnär, uppbackad av inflytelserika konstvänner, bland dessa Horace Walpole, politiker, skribent och amatörarkitekt. Martins främsta gynnare i England var emellertid den i Göteborg av engelska föräldrar födde trädgårdsarkitekten William Chambers (1723-1796), skaparen av Kew Gardens. Chambers författade en av tidens talrika avhandlingar om trädgårdskonsten, ”On Oriental gardening”, 1772, i vilken han gör propaganda för den kinesiska trädgårdstilen (han skickade ett exemplar till Gustav III; tidigare hade han skickat Lovisa Ulrika exemplar av "Designs of Chinese Buildings and Furniture”, 1757, av vilka flera av byggnaderna kom att uppföras vid Kew Gardens, samt ”A Treatise of civil architecture", 1759). Chambers hade vid tre tillfällen besökt Kina som superkargör vid svenska ostindiska kompaniet. Chambers kom på 1770-talet att leverera förslag till slottsträdgårdarna på Svartsjö och Ulriksdals slott, dock kom dessa inte att förverkligas. Fredrik Magnus Piper, allmänt betraktad som den som införde den engelska trädgårdskonsten i Sverige, fullbordade 1779–80 sin utbildning i England hos Chambers och kom under sin tid i England att flitigt umgås med Martin. Piper skaffade sig också kunskaper om engelsk trädgårdskonst genom omfattande fältstudier och uppmätningar vid Painshill, Stourhead och Stowe.

Motivet till den aktuella målningen kan möjligtvis vara hämtat från Rousham Park i Oxfordshire, där William Kent omkring 1740 uppförde en byggnadskonstruktion med vattenfall, känd som ”Venusdalen" (se bild). Konstruktionen omgavs ursprungligen av två fristående byggnader med höga branta tak (se bild). En liknande byggnad kan ses i bakgrunden på Martins målning. Elias Martin har avbildat byggnadskonstruktionen i förfall, vilket kan ha sin bakgrund i förromantiken, där individens känslor i reaktion mot upplysningen fick större tyngd än förnuft, allmänna sanningar, etablerade regler och normer. Romantiseringen kring svunna tider resulterade inom arkitekturen i nygotiken och en förkärlek för ruiner märktes både som motiv i måleri men även inom arkitekturen, där ruinliknande konstruktioner införlivades i parker och trädgårdar.

Martins lyriska naturuppfattning kom med modersmjölken och präglades av en stark gudstro, vilken han i skrift givit uttryck för. Som svensk var det vilda landskapet inget främmande för honom och det nyskapande engelska park- och trädgårdslandskapet med sina inslag av vild natur kom därför att passa hans temperament (M. Lundqvist, "Elias Martin. Den nya naturuppfattningen i England - Den samtida engelska akvarellkonsten", 1925, sid 17):

”Jag såg et träd, 2 träd, 3, alt högt stor och beundranswärdt jag skulle med mina ögon mäta dess höjd och såg granars topar och ekens krona höja sig till Soln. Soln igen spridde sina strålar, skuggor nötte skuggor, mörker och ljus blandades om varan och 10000 återsken täflade med regnbågen i färger, hvad lärde jag af alt detta? Jo at Gud är stor.”

Hoppe, Ragnar
Målaren Elias Martin / Ragnar Hoppe. - Stockholm : Sveriges Allmänna Konstförening, 1933. - 323 s. : ill. - (Sveriges Allmänna Konstförenings publikation ; 42).
 Sid. 278: 
53. Ruinerna. I mitten en ruin med två valv; framför ruinen ett kärr och en rad pålar; t h två båtar, en jägare och hans hund; en ko, som går till ett vatten. (Enl. Eichrons auk. kat. 1890-91, n:r 61. - Ägare: Hatt stofferaren Almqvist, 1851. - Biernacki. - Eichorn. - Okänd. -

Bukowskis.
Provieniens:
Hattstofferaren August Almquist (f. 1798), Stockholm, åtminstone fram till 1851; N. Biernacki, violinist i Kungliga Hovkapellet, Stockholm 1866–1871; Christopher Eichorn (1837-1889); hans auktion, Bukowskis, "Christian Eichhorns efterlemnade samlingar", Vol. I, under 'I. Historie, genre- och landskapsstycken', nr 61 ” 'Ruinerna' Från konstnärens engelska tid. En effektfull målning med präktiga ljuseffekter”; Nordén Auktioner, Stockholm, auktion 11, 1-2 december 1993, kat nr 240.

Litteratur:
(Möjligtvis) "Förteckning på Martins Arbeten som äro att bese i Huset N:o 19 uti Kungsbacken, längst inne på gården. – Entrén är 16 Skillings Riksg., då Katalog utan särskildt betalning medföljer", Stockholm, tryckt hos C. F. Marquard 1806, under 'Lilla Kabinettet', nr. 73 ”Ett landskap: bjudes till att med all skicklighet förena guld, azur och grönt under en samstämning, utan att vara monoton”; Stockholm, Konstföreningen, "Förteckning öfver konstverk som förevisas vid första festen till förmån för Konstföreningen inom Konstnärsgillet den 2 december 1851", 1851, nr 86 (utlånad av Hattstofferaren August Almquist). Ragnar Hoppe, "Målaren Elias Martin", 1933, sid 278, kat nr 61.

Andra verk med ruinmotiv:
Ragnar Hoppe, 1933. sid 132.

”En grupp för sig bilda de målningar där klassiska byggnader, ruiner och skulpturfragment intdaga en dominerande plats. Ursprunget till dem ha vi närmast att söka i arbeten av italienaren Giovanni Battista Pannini (1691-1768) eller hans franske efterföljare Hubert Robert (1733-1808), som båda voro kända i England, men bekantskapen med deras målningar kan även ha förmedlats av kopior eller efterbildningar”…………..
  "Andra ruinlandskap präglas av en mera nordisk stämning och ge med sin gråa skala och sin elegiska hållning en direkt påminnelse om det sentimentala draget i samtidens engelska måleri. Till denna grupp kan man hänföra Landskap med tempelruin i Nationalmuseum och den med ett smältande föredrag målade duken Landskap med ruin i den Hallwylska samlingen i Stockholm”.
  På gränsen mellan ruinlandskapen och de romantiskt stämda fantasilandskapen med mäktiga, dunkla träd, vilda klippartier, djupa utblickar och stilla, speglande vatten, står en annan grupp, som man lämpligen skulle kunna kalla klassiskt romantisk. ….
  Sid 134.
Elias Martin dyrkade Claude Lorrain, och liksom denne sin hjälte drömde han om ett Arkadien, ett ”Landskap föreställande gyllene tidens oskyldiga tidsfördrif”, som han själv uttrycker det. 
Sid 138.
”Elias Martin har alltid prisats som en mästare i skildringen av ljus- och atmosfäreffekter, och så framstår han även i dessa sina romantiska landskap. Man sugs bokstdavligen in i dessa målningars ljusdunkel, vilket rymmer så mycket av stilla skönhet och poesi, man känner den fuktiga aftondävna svalkan svepa som sina tinningaar och andas med välbehag doften från markens daggiga grönska. sällan har väl en målare efter den store Claude förstått att som Martin gripa den sällsamma still- (s 139) het,, den ljuva evighetskänsla, som fyller ett människhjärta vid åsynen av skogen och havet i morgonens och aftonens timmar, och man tvekar aldrig för ett ögonblick ett (sic) erkänna äktheten i hans insiration. Att denna inte uteslutande har fötts av hans egen naturupplevelse, utan även har rötter i mästarnes verk, i Claude Lorrains, Wilsons, Gainsboroughs och kanske Zuccarellis landskapsdikter är en annan sak.
  Sid. 140.
 ” Ett gemensamt drag för de flesta av dessa Martins romantiska landskapskompositioner är tyvärr, att de äro ganska mörka i tonen och svåra att få ett riktigt begrepp om, såvida icke belysningen är särskild god. Anledningen härtill ligger ilnte enast i att de från början ha hållits i en ganska djup skala, utan måste också sökas i den omständigheten att konstnären har använt den farliga asfaltfärgen (bitume) som gjort att dukarna både mörknat och spruckit.”

Ahnlund, Mikael
Det nationella landskapet : om upptäckten av den svenska naturen i Elias Martins bilder. - 17 s.
Sid 17-33 i :

Nationalism och nationell identitet i 1700-talets Sverige / Åsa Karlsson och Bo Lindberg (red.). -Uppsala : Universitet, 2002. - 160 s. - (Opuscula Historica Upsaliensia ; 27) Diva