Historia och arkeologi

Det finns litteratur och det finns måleri och det finns annat uttryck för mänsklig kreativitet som fått ett enormt gensvar över tid. Gemensamt är att en del av detta skapat sin egen kanon. En kanon som många skulle skriva under på att den faktiskt existerar. Låt oss exemplifiera en smula hastigt:
 Grekiska sagor i stil med Jason och Herkules, grekiska antika dramer, medeltiden och de germanska folkvandringarna inklusive skönlitterära gestaltningar. Förstås också Kung Arthur och Robin Hood. Sedan Shakespeare, Dante. Holländsk målerisk guldåler. Sjöpoeterna och Prerafeliterna i England, nationalromantiskt måleri i England och Sverige. Den nationalromantiska föreställningen om vikingatiden (även om den är ohistorisk), kolonisationen och folkmorden på Indianerna i Amerika (även om en tragedi utan motstycke), de mörkade berätteslerna om samernas historia, långt från oss, de kinesiska folkspråkiga romanerna. Alltså den mytologi som verkliga händelser skapat i våra medvetanden och som vi fascineras av. Många vill uppenbarligen ta avstånd ifrån dessa berättelser och bilder. Men varför skall man göra det? Att ta del av dem kan ju förhoppningsvis leda till mer vetande istället för ett stöta-ifrån-beteende. De flesta som dissar Karl XII vet inget om honom, tror jag. Andra, som hissar honom vet heller ingenting om honom. Enligt min mening var han en kung som enbart sänkte en stormakt i vardande. I o f s en stormakt som var ett u-land med territoriella anspråk i sitt närområde, men som i grunden var helt hjälplöst utan holländsk hjälp. Någon stormakt fanns egenligen inte alls bakom fasaden. Sen finns det modernare litterära cykler av kanonisk halt som vi inte kommer undan. Många säger Proust, de flesta säger William Falulkner, en del Louise Erdrich, Bob Dylan och Leonard Cohen. Listan kan göras lång, men säkert inte väldigt lång. För Sveriges del finns också Bellman och Strindberg. Internationellt också Bergman.
En kanon innefattar det bästa och mest inflytelserika kulturella manifestationer människan gjort, med ett klart estetiskt innehåll. Det är klart att Einstein också kan ses estetiskt liksom en del filosofer, eller matematiker, men det är på en annan våglängd tror jag just nu. Naturvetenskapen i sig står emellertid inte utanför kanon. ”Skogen” är just en entitet att räkna med. Kerstin Ekman, Schama, Thoreau och andra borgar för just det. Inte att förglömma Trädgården, ett stiliserat Edens lustgård enligt de holländska hugenotterna.
Historien och arkeologin, och för all del Etnografin och filologin och litteraturhistorian  är förstås grunden till kanonskapandet. Vad annars? Bronsåldern som ett exempel, blir en fundamentalt viktig ingrediens så fort du begriper vad den var för något. Civilisation, resor och kontakter, välstånd och i stora delar en behaglig värld. Den är en del av kanon. Istiden är inte så rolig att peta in och har inga särskilt märkliga avtryck i konst eller litteratur om man inte räknar in avsmältningen som ju står för syndafloden (Vi måste nog ändå räkna in Bibeln i vår kanon ändå. Och en del indiska epos därtill). När man kommit så långt så finns det förstås årscyklernas kanon, jul, midsommar och sådant som varit starka incitament för mänskliga avtryck. Sport och idrott? Tja, bågskytte är väldigt arketypiskt och har väldigt många kvaliteter och uttryck, allt ifrån Zen till nutiden, no limits.

DET HÄR ÄR FÖRSTÅS EN ALLDELES PRIVAT SIDA DÄR JAG FUNDERAR ÖVER VAD SOM MÅHÄNDA ÄR VIKTIGT I TRADITIONEN. INGENTING ÄR HÄR FRÅN BÖRJAN KLART ELLER FULLÄNDAT, RÄTTSTAVAT ELLER GENOMTÄNKT. JAG SAMLAR TANKAR OCH SIDOR MED FÖRHOPPNINGEN OM ATT DET BLIR NÅGOT VETTIGT I SLUTÄNDEN. 













Archery
historiaocharkeologi.com
etnografi-i-nordamerika.com
staffanjansson.com
indianlitteratur.com

vau© Staffan Jansson 2017